Jag sväljer ner de sista 50-tal tabletterna med mitt stora glas vatten. Skriver färdigt mitt förlåt-familj-å-vänner-brev på datorn å ser sen till att det är snyggt å städat i lägenheten för att efterlevande ska slippa göra så mycket. Jag kramar om min Tindra å säger för tusende gången att jag älskar henne å att jag är hemskt ledsen. När det gått en kvart sedan jag svalde de sista tabletterna lägger jag mig i sängen å somnar gråtandes...

Efter någon timme vaknar jag upp. Det susar i öronen å min blick flackar. Hela rummet känns gungande trots att jag ligger stilla i sängen. Jag tittar bredvid mig å minns genast vad jag gjort för något. Jaha, vilken tabbe, jag lever fortfarande. Jag inser att jag inte kommer försvinna denna gången så det är lika bra att försöka dämpa bieffekterna av mitt dumma försök. Jag reser mig hastigt å siktar in mig på köket som ligger 3 meter från sängen, men lyckas på något sätt vingla in i bordet som står på ett helt annat håll. Vad händer med mig?

Efter att tillslut ha kunnat äta lite kvarg å sen försökt kräkas upp tabletterna utan resultat beslutar jag mig för att ringa hem då det första jag tänker på är hur min stackars hund ska komma ut.
Flera signaler går å jag känner hur paniken stiger inom mig. Pappa svarar men jag frågar efter mamma å ber henne skynda sig hem till mig, utan ett ord om vad jag gjort.

Mamma förstår direkt vad jag gjort för något å någon minut senare sitter vi i bilen mot akuten. Bilresan kändes som en evighet för mig där jag trodde att jag skulle dö emellanåt, fast nu ville jag det inte längre. Min mage gjorde ont å hela världen snurrade, å det skummade ur munnen på mig. Inne på akuten får all personal snabbt information om en ung flicka som har intoxikation. Usch, vilka skuldkänslor jag hade för att jag tog upp en plats på akuten för något som jag själv orsakat...

När den unga läkaren frågade mig varför jag svalde så många tabletter sa jag att jag ville bara få sova lite. Men han förstod att jag menade att jag ville somna å aldrig mera vakna upp. Efter provtagningar beslutades det att jag skulle läggas in för kontroll över natten å att jag slapp magpumpas. Inne på barnavdelningen väcktes jag en gång i timmen av sköterskor som skulle se att jag levde å att mina värden var under kontroll. Senare samma eftermiddag kom 2 kvinnor från BUP som gjorde en bedömning att jag fick lov att åka hem, men var tvungen att ha någon med mig hela tiden över helgen.

Idag är det exakt ett år sedan jag försökte ta mitt liv för första gången genom en överdos. Det är exakt ett år sedan jag låg på sjukhuset med skuldkänslor å panik. Det krävdes mycket innan jag försökte mig på det...

När jag var 16år gick jag in i väggen efter att ha jobbat 7dar i veckan ovanpå mina studier under lång tid. Jag fick sömnbrist å "klarade" mig med 2h sömn per natt i över 1år. När jag tillslut blev liggandes hemma av energibrist tog mina föräldrar mig till en läkare som förklarade mig utbränd å bad mig sluta jobba. Att sluta jobba löser inte allt. Iaf inte min sömn som jag behövde som mest. Efter flera samtal till läkaren som inte resulterade i någonting förutom frustration från mitt håll, så gav jag upp. Jag hade då sömnbrist, energibrist och ständiga humörsvängningar. Ett bråk med en familjemedlem resulterade då i min impuls där jag aldrig mer ville vakna upp...

För 1år sedan överdoserade jag tabletter, aldrig mer säger jag bara! Mitt fall var inte allvarligt, men fyfan vad jobbigt det var både fysiskt och psykiskt.

Jag har försökt begå självmord flera gånger efter det, men aldrig med tabletter. Prova inte, för visst kan man lyckas. Men oftast resulterar det i onödig smärta istället å skador för livet.

Idag 1år senare sitter jag här på psyket å överdoserar istället den nya marabouchokladen som är fööööör god, vilket är bättre iaf psykiskt, haha :')

Kraaaam :)

Från en långpromenad i skogen igår i det härliga vårvädret.

Omg, sjuuuuukt god choklad!! #beroendeframkallande :')

Det knackar på min dörr å personalen kommer inflygandes å frågar hur jag mår. Enligt mig en oerhört dum fråga, för hade jag mått bra hade jag väl ändå inte legat här på psyket eller!? menmen, jag svarar som per automatik med mitt nyinlärda svar. Jag lever än, (tyvärr)!
De flesta svarar, jag mår bra.
Men Jag mår ju inte bra!! Så varför ska jag behöva ljuga, för att vi i samhället sällan talar om hur vi faktiskt mår, när vi väl får frågan?
Men iallafall, kallprat om det dagliga vädret påbörjas samtidigt som paniken växer inom mig. Jag måste ut, NU! Jag klarar inte av att prata med någon just där å då när jag hade så mycket ångest redan sen dagar tillbaka, å att någon hänger över mig gjorde inte saken bättre. Jag drar på mig mina träningsskor å ber samma personal att släppa ut mig utan att jag nämner min påbörjade panikångestattack. Mina ben tar mig snabbt till spåret å jag ser tåget köra mot mitt håll perfekt i tid när jag når rälsen. De röda lamporna blinkar å klockorna ljuder medans bommarna sakta fälls ner. Är det nu jag ska gå?

Hela denna veckan har gått upp och ner för mig, mestadels nedåt. Måndagen började då som sagt med mer skadande, som jag nu hållt på med varje dag fram till i fredags. Så nu tänker jag påbörja en ny period å se hur många dagar jag klarar utan att skära mig. Håll tummarna för att jag ska slå mitt personliga rekord som just nu ligger på 12dagar ;)

Så igår hade jag en sån där dag då jag vaknar upp å känner tröttheten slå emot mig. Nej, det är inte en sådan trötthet som ni kallar latmask, utan detta är en trötthet som innebär att jag är så trött på att leva så jag vänder mig om å kämpar för att somna för att få drömma bort från livet en stund till. Men när jag inte kunde somna så hann de mörka tankarna tränga sig fram i huvudet på mig igen. De mörka tankarna som vill få min kropp att sluta fungera. De tankarna som vill ta mig härifrån jorden till en okänd plats.

SJÄLVMORDSTANKAR

Japp, sådana mörka tankar är det. Jag tog då en joggingtur igår å hamnade omedvetet, men samtidigt inte, vid tågrälsen. Där stod jag bakom bommarna å övervägde tanken att ta några steg till å titta på tåget där inifrån eller stå kvar likt de andra människorna vid stoppsignalen. Som ni förstår så tog jag inte de där extra stegen. Men tanken fanns där om att jag borde gå fram å ställa mig. Men nej, tåget körde dessutom sakta, så bara det gjorde tanken ännu mer idiotisk än den var från början.
Jag stod där å såg tåget passera innan jag fortsatte min joggingtur tillbaka till sjukhuset mer stolt å piggare än innan.
Ja, jag känner mig faktiskt lite stolt, för det var inte många steg som hade kunnat förändra så mycket så fort, men sen kan man såklart diskutera om det hade förändrats till nåt bättre eller sämre, antagligen sämre...

Som sagt, en panikångestattack kan göra så mycket. Men nu är det inte längre panikångesten som har mig, utan det är jag som har panikångesten. Å för varje vecka som går har jag färre attacker än veckan innan! :)

Idag har jag brist på energi, men jag ska ändå försöka pallra mig upp ur denna obekväma sjukhussängen å gå en runda i friskluften för att kunna gå å lägga mig senare med gott samvete.

Ha en superbra fortsatt söndag å fortsätt gärna sprida vidare min blogg :)
Tack till er alla som läser å sprider mina inlägg. Det ger så otroligt mycket värme å glädje att kunna nå ut till fler människor å förhoppningsvis kunna bli en förebild å ögonöppnare för någon därute!

Kraaaaaaam

Såhär mycket njöt jag i solskenet!
Ett litet leende trängdes fram till trots igår :D

Och såhär fräsch var jag efter joggingturen (nooot) HAHA! :')
Jag håller för övrigt på att försöka vänja mig vid mina ärr å bristningar på mina bröst som växte för fort under min graviditet. Som jag sen skurit i för att skada mig själv, vilket syns lite på bilden ser jag nu...

Det är absolut inget fel med det, men efter vad jag gått igenom så är det extra tungt för mig då det bär på plågsamma minnen.

Ångesten växer inom mig likt en bomb som ska explodera vilken sekund som helst. Pulsen rusar och hjärtat kämpar för att banka runt blodet i kroppen på mig. Kallsvettandes reser jag mig långsamt upp ur sängen för att undvika för kraftigt blodtrycksfall å svimning. Med vinglande steg skyndar jag mig till badrummet för att sen stanna upp i 3sec för att göra valet. Ställa mig i kalldusch eller skära...

Valet är tyvärr enkelt...
snabbt å gjort står jag nu famlandes med rakhyveln i köket. Hjärnan kämpar för att koncentrera sig på uppgiften att ta isär ett rakblad medans ögonen protesterar genom att göra det lite svart då och då. Äntligen, ett rakblad är loss, snart är detta över...
Jag trycket långsamt och försiktigt bladet mot min handled och pressar sakta neråt samtidigt som jag drar. Kroppen reagerar genom att rycka till första gången i ren reflex. Men efter varje millimeter blir det mindre smärtsamt å i takt med att ångesten släpper, tappar jag rakbladet å sjunker nu ihop i en hög på golvet för att se hur blodet rinner längs mina armar.
Panikångesten är borta...

Igår fick jag ett så kallat återfall när det gäller mitt självskadebeteende Jag hade inte skadat mig själv på hela 12dagar fram tills igår då jag var för svag för att stå emot de blänkande, vassa, rakbladet i mitt badrum. Ångesten tog över min kropp och den allmänna tröttheten gjorde mig lätt upprörd å lät det leda till ännu en jobbig panikångestattack. Ja, jag gjorde som ovan å skar mig lite tills jag lugnade ner mig själv. Men redan på kvällen ångrade jag det starkt å kände mig besviken över mitt dumma beslut att ta bladet istället för en kalldusch. Men det som gör mig mest rädd är att igår kändes det bättre än de senaste gångerna jag skurit mig, vilket kan betyda en ny början på en till tung period. Idag har jag hittills skurit mig 2ggr uner de 4:a attackerna jag haft.

Men detta är, trots att det är både ohållbart å dumt, mitt sätt att överleva just nu. Men snälla ni, börja aldrig skada er själva. Det är så otroligt svårt att komma ur det...
Jag trodde jag hade lyckats sluta med det, men uppenbarligen hade jag fel denna gången. Men nu är det bara på det igen å hoppas på att jag klarar fler dagar utan skador denna gången.

Man kan likna det vid att sluta med rökning eller snus osv. Man kan bli beroende efter att ha pushat sig genom det de första gångerna å sen får man ett sug när man väl vill sluta...

Men jaja, jag hann med ett litet leende igårkväll iaf när jag umgicks med min fina extrafamilj i simhallen, hihi! :)

Va rädda om er!
Kraaaaaaam

Fikamys i klubben efter vattenpolo

Trött men med ett leende på läpparna innan tårarna tog över strax innan svängen till sjukhusparkeringen, likt lugnet före stormen! :)

Hjärtat slår snabbare för varje minut å jag känner det som hårda slag varje gång klaffarna slår ihop. Andningen ökar i takt med att kallsvettandet startar. Det kryper i hela kroppen på mig likt myrors ben springandes på huden. Jag försöker fokusera blicken men lyckas inte då allting börjar snurra å det svartnar för ögonen. Det är bara en till panikångestattack, jag kommer inte dö, eller?

Jag lider av panikångestattacker sedan snart 1år tillbaka. Första panikångestattacken fick jag efter att jag var med om min första våldtäkt.
Jag skojar inte om jag haft säkert uppemot 500 panikattacker sen i April 2015. Panikångesten tog över mitt liv...

När jag försökte mig på skolan i höstas kunde jag få en sån attack att jag fick skynda mig ut från salen å låsa in mig på toaletten tills det var över, eller springa hem.

Jag har bland de värsta panikångestattackerna då mina kan vara i upp till 4h per gång vilket är länge å fruktansvärt jobbigt.
Panikångest säger många är ofarligt och att man aldrig kan dö utav det trots att man tror det när man väl har den. Men det är vad man gör under tiden som kan leda till döden.

Det finns metoder för att minska å lindra panikångestattacker, det gäller bara att hitta rätt sätt för just dig.
Jag brukar ta till detta när jag får en:

• Ta en lugnande medicin
• Måla i mina målarböcker
• Andas i "fyrkant"
• Ta en promenad
• Träna
• Lyssna på musik
• Skriva/ringa en vän/hjälplinje
• Ställa mig i en kalldusch
• Läsa
• Äta något lååååååångsaaaamt (fokusera)
• Tröstas av hunden
• Skära mig

Det är strategier som den sista som kan bli farliga och kan utveckla nåt som jag har nu, SJÄLVSKADEBETEENDE. Japp, jag skär mig, men det är mitt sätt att ta bort ångesten för stunden å fortsätta leva. Men snälla ni som läser, gör ALDRIG detta. Det kan gå såå fel, plus att ni ångrar er om inte förr så senare när ärren kommer.
När jag får mina attacker vill jag aldrig mer genomlida dess liknande å överväger då självmord... men jag har klarat mig hittills så den kan ni andra också som får/har samma problem!
Människor säger att panikångestattacker är ofarligt, men hur kan då så många unga dö för tidigt?

Det krävs mycket för att avsluta sitt liv på egen hand och under en panikångestattack har vi oftast nedsatt förmåga att fatta beslut och är mer impulsiva, vilket då kan leda till antingen försök eller till och med till genomfört självmord.
Låter panikångestattacker fortfarande ofarligt?

man ska ta oss på allvar som lider av detta, för det är allvarligt!! men ja, vi dör såklart inte av själva ångesten, utan det vi gör för att bli av med all ångest som står på bröstet när vi försöker andas.

Idag är jag på bättringsväg och får "bara" några små panikångestattacker i veckan :)

Innan hade panikångesten mig, idag har jag panikångesten! :)

Jag säger bara Fuck psykisk ohälsa.

Ha en fin dag, för det ska jag ha i detta härliga vårväder!
Glad påsk!
Kraaaaaaam

Alarmet slår igång med den där hemska signalen som betyder dagsförennydagslutaliggaålatasig-tonen. Klockan är 7 en söndagmorgon. Hur tänkte jag när jag ställde alarm överhuvudtaget? Jag har ju inget viktigt att göra... eller har jag det?
Jag drar mig å Alarmet ljuder igen, hunden vaknar å ber mig stänga av signalen genom att hoppa upp på min mage å ge mig massor av blöta pussar i ansiktet!!
Okej, det är väl bara att kämpa sig upp då å ta tag i sitt liv för att överleva denna dagen också....

I helgen hade jag permission lördag-söndag. (Permission innebär att man får åka hem eller iväg för en stund från, nu i mitt fall, sjukhuset.)
Jag valde att spendera denna permis i stugan med min lilla vovve fram till söndagsmorgon då jag hade planerat en tripp till Söderåsens nationalpark för en morgonpromenix. Ja, när klockan ringde var jag ju inte speciellt pigg på det, men tog mig upp iaf å var påväg i bilen efter bara några minuter. Tindra var superpepp på att springa en runda. Eller ja, sålänge hon fick vara med mig så var hon nöjd. Väl framme på parkeringen klädde jag min lilla Tindra i hennes fleecetröja vilket hon tyckte var onödigt för det är ju inte snö längre, så bara denna process tog säkert 10min innan vi vart igång. Men äntligen var det dags å vi tog oss runt å över vattnet å gick ända upp på toppen för att stå däruppe å njuta av utsikten denna kalla vårdagsmorgon. Backen upp känns rejält i benen men är så värt mödan för att sen kunna ta massor av fina bilder däruppe.

Att gåspringa den rundan som vi tog gick på ca 1,5h vilket är lagom för att sen kunna vara stolt över mig själv resten av dagen.
Det är sådana dagar som denna söndag som jag mår bra utav. En promenad låter för många som ingenting. Men för mig som ibland kan ligga i sängen i dagar innan jag går ut i friskluften är det ett stort framsteg i rätt riktning för mig :)

En promenad med motiverande musik i lurarna och ens bästa vän vid sin sida gör så gott för både kropp och psyke.

Det är som en diamant i min vardag.

Kraaaaaam

Hejhej!

Igår hade jag en superbra kväll med min extrafamilj ifrån simningen :)

Nu när jag ligger på sjukhus så skulle dem sötingarna överraska mig, men när det inte riktigt gick då jag var borta när dem tänkte komma hit så bestämdes det att vi alla skulle gå ut å äta istället! Vi var då på Rosegarden och åt buffé, så sjuuukt gott!!

Under tiden jag har varit inlagd (3veckor på tors) så har jag börjat uppskatta det där lilla extra lite mer än förut. Som att få gå i mina egna kläder, få gå ut å ta den där promenaden eller som nu att bara få sitta å prata med ens finaste vänner å äta lite gott för en kväll♡ 

Dessa vännerna jag har, eller snarare familjemedlemmar, I simklubben betyder så mycket för mig och just nu betyder dem så mycket extra då de fortfarande finns vid min sida å får se å vara med om allt jag går igenom. Tack snälla för igår finisar å tack till alla er som finns här för mig å hjälper mig förlänga livet med alla skratt!

Hihi, tack snälla för den fina målarboken å pennorna♡

Ta vara på det lilla och lev varje dag till fullo för allt kan förändras så otroligt fort, det har jag fått lära mig änsålänge♡

Kraaaam

Det var verkligen länge sedan jag själv var inne å tittade på denna bloggen, wow, tiden har gått så otroligt fort sedan min underbara språkresa i USA! Iallafall, jag tänkte här fatta mig väldigt kort då jag bara ville testa å se om jag fortfarande kan detta med att göra ett blogginlägg, hihi :)

Såå, detta skulle då vara en reseblogg, men just nu har jag sååå mååånga olika tankar å funderingar här i livet och eftersom jag just nu är en öppen och ärlig tjej känner jag för att dela med mig litegrann av det. Det sägs även bra ibland att man skriver av sig och för mig skulle det vara roligt med massor av respons i form av kommentarer och frågor här på bloggen eller i andra medier :)

Postar en superfin bild på mig å min Gris för att börja denna bloggen på nytt! 

Ha de så bra å hörs senare med förhoppningsvis mer intressanta inlägg <3

Kraaaaaaaaam

Hemma igen,vilket är skönt, kan äntligen koppla av lite! Men längtar tillbaka till USA och saknar alla fina vänner så fruktansvärt mycket!! :'(
Här är det redan dags att sova, men enligt min mobil är klockan 14:30, lite seg tidsuppdatering,haha! :)
Menmen, jag har iallafall haft en fantastisk resa, den bästa resan jag gjort i mitt liv än så länge!! Och ska försöka göra nåt mer detaljerat inlägg om resan senare, nu när jag har internet heela tiiden!! :'D
hörs senare nån dag när jag är piggare!
Kramar från mig!