I panik famlar jag efter tabletter mot ångest. Jag hittar några rosa å sveper ner 2st med ett glas saft (Theralen). Tiden går långsamt å allting snurrar. Ännu en panikångestattack...

Jag kollar efter i almanackan, 20dagar har gått sedan sist blodet rann nerför mina armar. Jag kämpar för att låta bli rakhyveln å knivarna. Det har nu gått 15min sedan mina tabletter gled ner i halsen. Ingen effekt ännu. Jag kan inte stå ut längre. Kroppen skakar, huvudet dunkar, illamåendet stiger, blicken fladdrar och det ringer i öronen på mig. Jag klarar inte fler attacker. Jag vet om att jag har många rakhyvlar hemma, men har gömt dem för mig själv långt in i skåp bakom grejer för att jag inte ska hinna ta den utvägen ur paniken. Men nu går det inte mer. Jag slänger ner grejerna ur garderoben å rycker ut necessären med bladen i. Jag sätter igång musiken jag lyssnar på när jag inte vill leva längre. Sen sätter jag mig gråtandes intill väggen å pressar hårt ner rakbladet i handleden i hopp om att träffa ådrorna å bli av med min ångest.

Mitt återfall har varat en hel vecka nu. Självskadebeteendet har blivit större å starkare igen. Jag skär tills jag lugnat mig sen plåstrar jag om för att slippa fördärva kläderna. När såren inte längre är öppna så bryr jag inte mig utan kan likaväl gå i kortärmade tröjor. För jag skäms inte för vad jag gjort och gör.

Jag har alltid varit motståndare till att ha Självskadebeteende, jag tycker själv att det är patetiskt och idiotiskt. Men när jag började själv så förstod jag alla som har problem med detta. Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt synd om de som skadar å fördärvar sig själva. Men jag respekterar det å ser människorna på ett helt annat sätt än någonsin förr.

De flesta personerna som kommenterar mitt sjävskadande har endast en sak att säga mig... du kommer ångra det sen när du blir äldre å det blir så fula ärr och du borde vara lite mognare o tänka på alla andra människorna i samhället som tycker det är äckligt att se på dina ärr.
Klart att jag tycker det är fult. Men tyvärr kom jag till en punkt där jag inte orkade med mer psykisk och fysisk smärta. Det tog mig ändå lång tid för o överväga att dämpa min ångest på det här sättet.

Första gången jag skar mig var på ett okänt och annorlunda ställe. Jag tänkte verkligen över allt innan jag skar. Om jag då skulle skära så insåg jag att det kommer bli märken för en tid framöver å då ville jag inte bara skära för skärandets skull utan det skulle symbolisera mer än bara psykisk ohälsa.

Jag tycker illa om min kropp. Ibland kan jag sitta å gråta över hur jag ser ut. Mest panik får jag över mina bröst. Jag har blivit misshandlad å våldtagen flera gånger och fått skador som läkt å inte längre syns. Men när jag blev gravid fick jag väldigt tydliga bristningar på mina bröst då de växte på tok för fort. Jag hann gå så långt att jag fick mjölkproduktion. Så det ända stället där det fortfarande syns att mannen har skadat mig är på mina bröst...

När jag valt plats att skära på tänkte jag även ut hur Jag ska skära. Jag kom fram till att skära fyra sträck bredvid varandra å ett snedsträck över de 4 sträcken. Alltså blev det som en 5:a på vardera bröst. Detta symboliserar antal våldtäkter jag kommer ihåg exakt hur å var de utfördes!!

Så varje gång jag skadar mig skär jag 10sträck för de 10 detaljerade våldtäkterna.
Detta gör det lättare för mig att lägga varje skadande bakom mig i efter hand. Plus att jag tänker att mina bröst är ändå redan så fula å fördärvade av mina bristningar. Det är inget fel att ha bristningar, men jag har ju inget barn så mina bristningar förde inget positivt med sig om man säger så.

Jag har börjat arbetsträna lite igen, såå härligt!! Inget drömjobb, men det är ett jobb och jag stortrivs med kollegorna :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det? När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp. Tystnaden som följer känns ...

Nu är det verkligen längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Egentligen så har jag ingen bättre förklaring än att jag varit sjuk/är sjuk, jobbat, umgåtts med killen och att jag har varit allmänt lat. Just nu står allting stilla i mitt liv. Inte myc...

Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig! Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fre...

Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Me...

Idag är det 13 dagar sedan jag skar mig senast och jag har inte planerat självmord sedan över en vecka tillbaks, förutom lite igår. Bra eller dåligt? Avgör själva. Senaste veckan har varit mer positiv än förut. Jag har känt mig gladare och pigga...