Dagarna går o jag får starkare ångest över min framtid o för att tiden går så fort. Veckorna går långsamt men ändå så snabbt. Jag känner stress över att jag snart måste göra mitt val. Leva eller dö...

För snart 2år sedan var min plan att inte uppleva min 18årsdag. Jag skulle ha lämnat jorden innan dess. När min Morfar hastigt försämrades o låg i sin säng dag in och dag ut satt jag mycket vid hans sida. Varje gång jag kom in till min då svaga Morfar, som alltid varit så pigg o på språng, tänkte jag bara en sak. Om jag bara kunde byta plats med honom. Dels för att jag bara ville försvinna just då och dels för att jag ville att Morfar skulle stanna kvar några år till.
Om det bara var jag som kunde fått somna in där och då.

Bland oss 3 barnbarn var jag nog, iaf de sista åren, det barnet som Morfar tyckte mest om. Min Morfar hade Demens på slutet som bara förvärrades, men Morfar kunde ändå placera o säga mitt namn när han såg mig till och med sin sista dag, på hans födelsedag. Jag tyckte mycket om Morfar och kan minnas speciellt varje gång som han spelade kort med mig eller alla gånger som han frågade om när jag får ta körkort, så han kunde ge mig sin fina moped.

När jag vakade över Morfar gjorde jag samtidigt också upp mina planer. Jag ville inte gå på fler begravningar i mitt liv och jag ville inte se min Morfar försvinna. Min plan var att försvinna innan Morfar gjorde det. Som ni förstår så gjorde jag inget o lever än idag. Ett halvår efter Morfars sista andetag försökte jag också mig till ett sista andetag i samband med min överdos.

Efter min överdos bestämde jag mig för att inte bli 18. Det kändes som en jobbig ålder att fylla därför jag valde just det året. Min 18årsdag kom och jag mådde lite bättre än vanligt med körkort i hand och ny bil...

När jag gick ut med all trauma jag gått igenom fick jag mer självmordstankar än någonsin. Varje gång någon frågade mig vad som är fel när jag var ledsen svarade jag likadant som jag ännu tänker på:

Jag saknar Morfar, jag vill till Morfar

Igårkväll körde jag till stranden för att sitta å tänka i solnedgången

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det? När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp. Tystnaden som följer känns ...

Nu är det verkligen längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Egentligen så har jag ingen bättre förklaring än att jag varit sjuk/är sjuk, jobbat, umgåtts med killen och att jag har varit allmänt lat. Just nu står allting stilla i mitt liv. Inte myc...

Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig! Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fre...

Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Me...

Idag är det 13 dagar sedan jag skar mig senast och jag har inte planerat självmord sedan över en vecka tillbaks, förutom lite igår. Bra eller dåligt? Avgör själva. Senaste veckan har varit mer positiv än förut. Jag har känt mig gladare och pigga...