Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig!

Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fredag den 10:e Juni. Mysigt värre har jag haft det. Men i fredags avslutade jag Summer Campsveckan med att ta ut en visdomstand. Fyfan säger jag bara...
Ca 10st bedövningsprutor hjälper inte ett dugg när man har en extrem inflammation vid tanden. Detta var första gången jag haft krångel med visdomstand o då gjorde den det verkligen ordentligt också såklart.
Smärtan när dem bände i tanden var den värsta sedan min abort och kunde nästintill liknas som lika jobbig förutom att när jag gjorde abort fick jag tillsist en smärtstillande spruta i benet som hjälpte mig. Här hos tandläkaren fick jag ingenting som hjälpte mig förutom 2alvedoner vilket inte alls bet på smärtan som fanns då. Men ja, jag klarade att ta mig igenom det och nu är tanden ute, men smärtan kvarstår, såå underbart. Kan det vara tanden som gjort att jag inte orkat blogga tro...

Just nu behöver jag skriva av mig verkar det som i och med att jag legat vaken sen kl 4, fylld med tankar som inte velat försvinna ännu. Jag vill egentligen bara berätta att ibland så går det faktiskt bra för mig! Jag har hållit uppe med mitt självskadebeteende sedan den 26:e Maj, strongt för att vara jag. Men igårkväll sket det sig igen dessvärre och mitt uppehåll fick sluta räknas vid 28 dagar. Jag vet inte vad som är värst, att jag höll uppe så länge eller att jag skar mig igen efter ett sådant uppehåll... eller att jag likadant nu inför min 19årsdag känner samma sak som när jag skulle bli 18, att jag vill försvinna o låta bli att uppleva den dagen.

Just nu känner jag att min bloggtitel är så jäkla rätt. Den stämmer verkligen sååå bra in på mig. För bakom mitt leende, som jag bara blir bättre på att hålla, där finns det så otroligt mycket Du inte vet. Där finns så många mörka tankar o hemligheter. En period nu i vår sa jag alltid tack jag lever när jag fick frågan om hur jag mådde. Därefter kom en period där jag var öppen o sa, jodå, det hade varit gött att bara försvinna nu. Men nu är jag tillbaka som det där gamla Jag igen tror jag. JAG MÅR BRA. Just för tillfället känns det skönt att svara så igen för jag orkar inte förklara längre. Jag känner att efter hur öppen jag varit å efter allt jag gått igenom som många vet om, så borde man om man nu känner mig rätt o står mig nära förstå att nää, Du mår inte bra Tove.

Gärningsmannen har börjat komma ut mer o mer i världen nu igen och jag har fått möta honom ca 7ggr för mycket på stan den senaste månaden. De känslorna och minnena som dyker upp när jag ser honom är fruktansvärt plågsamma och trots att jag kan vara en stark tjej så borde nog ändå vem som helst kunna räkna ut att det är inte härligt för mitt mående att jag vid varje möte ska få dessa flashbacks att jag gråter i timmar o flämtar av ångest o panik i min lägenhet efteråt. Ingen kommer någonsin att förstå mig o min situation, men en sak är säker och det är att jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom detta levande helvetet.

Denna veckan har trots de helvetiska omständigheterna varit mysig för jag har spenderat den mesta tiden med världens bästa, min lilla Grisen. Tillsammans med mig o Grisen har såklart också min extremt uppskattade kille varit vid vår sida. Bland annat Igår eftermiddags blev det en spontantrip till en sjö där Grisen badade o lekte som det sötaste som finns som hon är. O picknik blev det också med mycket gofika :')

Så, nu ska jag 3h senare försöka sova liten stund igen innan jag ska fira midsommar med min lilla familj här i lägenheten <3

Kraaam

Höhö, liiiiteee fika som fanns på pickniken igår

Alla tycker om glass. Jag o Grisen gillar det lite extra mycket vilket visar hur närgången en av oss kan vara när killen håller en glassburk.

Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Men imorgon, imorgon sker det ni väntat på. Ni ska få släppas ut till era föräldrar, nära o kära för att senare få sjunga om studentens lyckliga dagar. Många av er har sparat ihop pengar, gått o köpt den vackraste klänningen av alla, eller stiligaste kostymen av de få. På den stora dagen för bal har ni gått fram på den utrullade röda mattan, antingen själva eller med er kavaljer, för att sedan äta gott med följt av dans fram till nattens småtimmar...

Imorgon fredagen den 10:e Juni är en dag fylld av alla möjliga känslor. För er som springer ut för att senare bege er ut på stan på era studentflak finns det för stunden gott om glädje. Något senare slår det er att ni nu lämnar skolan, ni lämnar era nyfunna vänner och ni lämnar eran barndom. Många av er kommer bli gratulerade o välkomnade in i arbetslöslivet. Ni kommer vara nervösa, vissa kanske något frustrerade, o någon kanske rentav deprimerad då det är en stor sak att lämna studierna bakom sig.

Några av er har redan sökt in till högskolor runtom i landet, kanske vissa runtom i världen!! Grattis till er och lycka till med plugget.

Några få av er har redan sin framtid räddad, eller kanske iallafall i nuläget, då ni har jobb att gå till direkt...

Så mycket glädje för er, så mycket lycka, så många tårar och nervositet. Men sedan finns det vi andra. Vi som faktiskt inte fått chansen att gå klart gymnasiet o springa ut o ta studentexamen år 2016...

När jag jobbade för mycket o fick diagnos utmattningssyndrom fortsatte jag i skolan o kämpade som bara den. Men under höstterminen i 2:an på gymnasiet blev det för mycket för mig. Jag fick ingen sömn, jag blev sjuk på riktigt typ i 40 graders feber varannan vecka och jag slutade äta...
Precis innan jullovet 2014 gick jag till min skolkurator, ett möte som skulle komma att förändra min framtid mer än den redan hade ändrats.

Min kurator förstod mig väl, kanske rentav lite för väl ibland enligt mig. Han var den första som såg att jag rasade i vikt mer o mer för varje vecka o gick in i en tillfällig ätstörning. Han såg att jag fortfarande levde under stress trots att jag nästintill slutat jobba vid sidan om skolan. Det var han som märkte att jag inte sovit mer än 2h i snitt det senaste halvåret. Det var han som fick in mig på spåret att dra ned på skolgången och rentav göra studieuppehåll vårterminen 2015 då det var han som såg att jag inte längre ville leva...

Höstterminen 2015 försökte jag igen men i klassen under den jag tidigare gått. Men ja, för det första fick jag börja med att gå efter ett schema som låg på 110% första veckorna trots att jag fortfarande var utbränd o endast skulle läsa högst 70%...

Men det som faktiskt fördärvade allting för mig var graviditeten. Någon vecka in i skolan fick jag veta att jag var gravid vilket inte gjorde det lätt för mig. Jag hade, som jag tidigare nämnt, ett fruktansvärt graviditetsillamående. Jag kräktes flera gånger per dag, hade extrem huvudvärk, magont o mådde bara såå dåligt. Att svimma var inte heller några problem för mig. Omg, så kissig jag blev också... Första gången jag misstänkte snabbt, men endast lite, att jag var gravid var när jag hoppade studsmatta hos mina föräldrar. Shiiiit vad kissig jag blev!! Jag typ bara, jag är 18år gammal och har svårt för att hoppa studsmatta för jag tror att jag ska kissa på mig. Hmm...
Så ja, graviditeten tog verkligen över mitt liv. Att kräkas så mycket som jag fick stå ut med gjorde inte heller det lättare för mig att gå till skolan. Liksom, springa ut o in till toaletten varje dag? Alla hade ju märkt att det var nåt fel på mig o börjat undra. Jag fick ju verkligen inte heller berätta för någon om något så mitt enda val var att sluta gå till skolan helt enkelt...

Denna veckan har jag verkligen fasat inför i över 1år, dock trodde jag inte att det skulle bli fullt så jobbigt som det faktiskt är just nu. Usch så många tårar det blivit under veckan som varit. Varje gång jag hör studenterna blåsa i sin visselpipa skär det i hjärtat på mig. Varje gång jag sett vänner lägga upp sina bilder om studentfirande på sociala medier har ångesten stigit inom mig. Varje gång någon vän har pratat om sin student har jag fått kämpa för att hålla inne tårarna. Och ännu är veckan inte över...

Det gör så ont i mig. Jag skulle ha varit där bland mina klasskompisar o haft det bättre än bäst just nu... Jag skulle få hashtaga student 2k16 på Instagram... Jag skulle få skriva o skicka ut inbjudningar till mina nära o kära som jag ville ha där på min dag när... Jag skulle få vara stolt över mina prestationer... Jag skulle få ta studenten o leva enligt samhällets normer...

Imorgon den 10:e Juni kommer jag stå där utanför skolan o titta på när mina vänner o min klass springer ut fyllda av lycka o glädje. Utåt sett ska jag försöka visa mig glad hela dagen imorgon, men jag vet att det kommer krävas både mycket mod, styrka och preliminärt några lugnande tabletter innan för ångesten...
För inne i min kropp kommer jag vara ledsen, frustrerad, arg, förbannad, deprimerad, glad, förkrossad o fylld av ångest. Inombords är jag så nedbruten denna veckan då jag dels är arg på mig själv men mest arg på killen som våldtog mig förra året och hotade mig samt tryckte ner mig så hårt att jag inte vågade berätta och visa sanningen så jag kunde gå klart gymnasiet.

Grattis till alla er som tar eller redan har tagit studenten. Men mitt i all lycka, ha gärna i åtanke hur det är att vara mig som står där bredvid.

Ska jag köra med en liknelse kan jag ta detta som exempel som ett avslut på detta inlägg:

Tycker du det är jobbigt när jag pratar sarkastiskt om mitt mående o drar skämt om vad jag gått igenom, om mitt självskadebeteende eller om självmord?

Tänk då på hur jag har det när du står framför mig o pratar om studenten redan ett halvår innan du ens är där. Tänk hur det är att få höra dig älta detta, för dig, baaaara positiva evenemang. Tänk att få höra om det om och om igen, se bilder överallt på alla medier och dessutom höra er studenter ända in i lägenheten oavsett om jag har stängd balkongdörr å hög musik o bor 1km ifrån där ni har era evenemang i parken.

Imorgon kommer bli en dag fylld av panikångestattacker sol jag redan haft vid flera tillfällen under hela veckan. Men jag ska ändå stå där och försöka glädjas åt er studenter trots min otur o annorlunda väg här i livet...

Var rädda om er här i studenternas tider!

Kraaaaaam

Ett litet leende ovanpå all smärta som finns inom mig...

Idag är det 13 dagar sedan jag skar mig senast och jag har inte planerat självmord sedan över en vecka tillbaks, förutom lite igår. Bra eller dåligt?
Avgör själva.

Senaste veckan har varit mer positiv än förut. Jag har känt mig gladare och piggare. Tror mitt mående beror på att efter alldeles för dåligt mående för 2veckor sedan beslöt jag mig för att strunta i vad allt och alla tycker o bara köra mitt egna race tills det inte längre går. Jag tror vändningen blev när jag verkligen lyckades intala mig själv att jag inte behöver ha bråttom här ifrån. Jag har liksom kommit till en gräns where I'm somewhere between giving up and seeing how much more I can take...

I lördags ställde jag upp på en simtävling i Landskrona. Jobbigt som fan, men faktiskt kul. Är lite stolt över att inte träna något alls, ligga i feber, å sen bara hoppa i bassängen som ingenting. Visst, inga bra resultat, men jag hade roligt iallafall. Det var en utomhustävling så jag fick också passa på att tanka D-vitamin hela dagen vilket jag behöver...

I söndags träffade jag min extrasyster. Vi tog först en fika på Espressohouse för att senare bege oss till biosalongen där The angry birds movie visades. Haha, såå sööt film, faktiskt lite humoristisk. Jag trodde den skulle vara lite bättre, men jag tyckte ändå om den. Efter filmen satte vi oss på en bänk på stan för att inse hur öde Hässleholm är och tog istället en spontantrip till stranden. Wow, vilket väder!!
Tiden sprang iväg o vi bestämde oss för kvällsmat på Burger King, onyttigt men ändå lite gott. Kvällen var ännu inte slut trots att klockan var över 21...

När vi kom hem till Sandra sattes rena rama biltvätten igång klockan 22 på kvällen. Helt galet men sååå otroligt uppiggande! Hihi, självklart var det inte bara min bil som tvättades utan även hon och jag. Mycket skratt, hög musik och dyngblöta kläder senare hamnar vi ute på hennes balkong inlindade i filtar o åt jordgubbar o glass tittandes på stjärnorna. Vilken dag alltså, helt underbart!! Tänk att bara sitta där på balkongen till över 1 på natten o bara spekulera på livet o rymden o allt i universum o bara glömma sina problem för en stund. Vilken goalsdag jag hade :')

För att inte glömma hur jag hade legat å brottats med killen hemma hos honom i så lång tid att magmusklerna ömmade bara någon timme innan jag mötte upp med Sandra. Så dagen kunde varken börja eller sluta på några bättre vis.

Idag ligger jag bara i sängen å funderar över livet o försöker gång på gång att somna om... likadan var dagen igår. Jag bara sover o sover och om jag inte lyckas somna så tar jag till hjälpmedel för att somna så jag kan fly undan verkligheten. Efter en sådan bra positiv vecka orkar jag inte ha en tung period med självmordsplaner när jag är ensam. Då är det lättare att försöka sova igenom det jobbiga o sen ta nya tag när jag mår bättre igen.

Ska snart försöka mig på ett till inlägg angående min graviditet så håll er uppdaterade :)

Kram

Bra kvalité i mörkret... Men ja, det ska föreställa balkongmys <3

Kan knappt förstå att jag ens kommer i min baddräkt fortfarande efter min viktuppgång... Men nu jävlar ska det bara gå nedåt på vågen!

Myyys under väntan på sina heat <3