Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det?

När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp.

Tystnaden som följer känns som en evighet. Men i mitt huvud är det inte tyst. I mitt huvud hör jag mig själv säga att jag är överlycklig för jag är ju GRAVID!! Jag som inte trodde jag kunde bli gravid. En annan tanke som flyger förbi ställer frågan om hur jag kunde låta detta ske och säger att det är mitt fel alltihop. En tredje tanke bara skriker. Den skriker HJÄLP MIG, ser ni inte vad som pågår, jag har ju inte slarvat med preventivmedel, detta är inte mitt fel, han våldtog ju mig!!

Men en minut senare hör jag mig själv säga det jag bestämt mig för tidigare, alltså inte sanningen...:
Jag hade sex med en kille ett flertal gånger, men just en gång tidigare i somras råkade kondomen spricka. Alltså var allting bara ett misstag och ingens fel.

Kuratorn frågar mig om jag tänkt över de valen jag hade framför mig. BEHÅLLA eller ABORT. Jag vill inget av det, jag vill bara spola tillbaka tiden till när jag var barn o kunde leva utan bekymmer.
Jag önskar att jag kunde gjort som i Pippi Långstrump, äta en ärta som gjorde att jag kunde förbli som barn hela livet.

Men nu sitter jag därinne hos kuratorn som frågar mig, den precis 18-år-fyllda tjejen, vad hon ska göra med barnet som växer i sin mage.
Valet var nog det svåraste och jobbigaste val jag någonsin gjort och någonsin kommer att göra.

Jag själv ville behålla barnet. Jag ville egentligen ingenting annat. Det finns människor som frågat mig hur jag tänkte när jag sa så. Såhär tänkte jag:

Jag har depression och utbrändhet, men barn har alltid gjort mig gladare. Okej, vissa barn är jäkligt jobbiga, haha! Men jag är barnkär och har en stor barnlängtan och mitt barn, mitt barn hade varit UNDERBART. Jag hade gjort allt för mitt barn, verkligen. Jag tänkte verkligen igenom allt, både negativt och positivt för de bägge alternativen jag hade. PENGAR var det de flesta människorna frågat mig om och oroat sig för. Men just pengarna var den enklaste delen faktiskt. För jag har 2 fantastiska föräldrar som antagligen hade blivit lite förvånade först men sen bara glada över att få ett barnbarn. Det hade kunnat vara deras första barnbarn, just mitt barn... Jag vet att mina föräldrar hade gjort samma sak som mig. Dem hade gjort allt för mitt barn och min mamma hade hjälpt mig med allt vad det gäller mamma-biten. Så pengarna, det hade aldrig varit några problem. Jag vet att jag hade klarat det oavsett hur dålig min psykiska ohälsa kunnat vara. För JAG vet att ett barn hade gett mig kämparglöd, precis som min hund ger mig. Min hund (lilla Grisen) kallar jag för min lilla rehabhund, för hon var tänkt att få ut mig mer. Nu är det henne jag tänker på när jag känner för att lämna denna jord. Jag är ju hennes värld, hennes mamma, hennes allt och jag kan ju inte lämna henne. Nu är ju Grisen som ett barn till mig, men tänk om Grisen kunnat få ett människosyskon, då hade jag haft ÄNNU MER att kämpa för och ännu mer att faktiskt LEVA för. Så för mig tror jag faktiskt att barnet hade kunnat vara bra.

Men det som övervägde mitt val var tanken om barnets bästa. Hade jag låtit det gå 6månader till hade mitt barn kunnat tvingas leva under hot o våld. Mitt barn hade kanske fått genomlida så mycket smärta som jag gått/går igenom. Och jag önskar ingen detta, inte ens min värsta fiende. Mitt barn och jag hade kanske slutat som i många andra fall, misshandlade till döden.

Men mitt barn hade också kunnat tvingas vara med om att vi flyr och får leva med skyddad identitet.

Men det värsta är att mitt barn hade varit ett våldtäktsbarn. Det hade varit det värsta tänkbara scenariot när barnet börjar ställa frågor om sin pappa och om sin egen uppkomst.

Helst av allt vill jag att mitt barn ska växa upp med bägge sina föräldrar och under bra omständigheter. Utan att det finns några problem med saker som rökning, droger och alkohol inblandat. Jag vill att mitt barn ska ha en optimal uppväxt. Jag vill kunna uppfostra mitt barn tillsammans med en riktig man till pappa.

Men den dagen du höjer din hand över en kvinna, är den dagen du officiellt inte längre är en man.

Innerst inne visste jag redan från början vad det mest rättvisa valet var. För den viktigaste personen i detta valet var mitt barn. Och jag vet om att barnet hade inte haft det sådär optimalt som jag hade velat i och med killen som hade kallats för pappan. Mitt val blev alltså...

ABORT

Min lilla Grisen

Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig!

Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fredag den 10:e Juni. Mysigt värre har jag haft det. Men i fredags avslutade jag Summer Campsveckan med att ta ut en visdomstand. Fyfan säger jag bara...
Ca 10st bedövningsprutor hjälper inte ett dugg när man har en extrem inflammation vid tanden. Detta var första gången jag haft krångel med visdomstand o då gjorde den det verkligen ordentligt också såklart.
Smärtan när dem bände i tanden var den värsta sedan min abort och kunde nästintill liknas som lika jobbig förutom att när jag gjorde abort fick jag tillsist en smärtstillande spruta i benet som hjälpte mig. Här hos tandläkaren fick jag ingenting som hjälpte mig förutom 2alvedoner vilket inte alls bet på smärtan som fanns då. Men ja, jag klarade att ta mig igenom det och nu är tanden ute, men smärtan kvarstår, såå underbart. Kan det vara tanden som gjort att jag inte orkat blogga tro...

Just nu behöver jag skriva av mig verkar det som i och med att jag legat vaken sen kl 4, fylld med tankar som inte velat försvinna ännu. Jag vill egentligen bara berätta att ibland så går det faktiskt bra för mig! Jag har hållit uppe med mitt självskadebeteende sedan den 26:e Maj, strongt för att vara jag. Men igårkväll sket det sig igen dessvärre och mitt uppehåll fick sluta räknas vid 28 dagar. Jag vet inte vad som är värst, att jag höll uppe så länge eller att jag skar mig igen efter ett sådant uppehåll... eller att jag likadant nu inför min 19årsdag känner samma sak som när jag skulle bli 18, att jag vill försvinna o låta bli att uppleva den dagen.

Just nu känner jag att min bloggtitel är så jäkla rätt. Den stämmer verkligen sååå bra in på mig. För bakom mitt leende, som jag bara blir bättre på att hålla, där finns det så otroligt mycket Du inte vet. Där finns så många mörka tankar o hemligheter. En period nu i vår sa jag alltid tack jag lever när jag fick frågan om hur jag mådde. Därefter kom en period där jag var öppen o sa, jodå, det hade varit gött att bara försvinna nu. Men nu är jag tillbaka som det där gamla Jag igen tror jag. JAG MÅR BRA. Just för tillfället känns det skönt att svara så igen för jag orkar inte förklara längre. Jag känner att efter hur öppen jag varit å efter allt jag gått igenom som många vet om, så borde man om man nu känner mig rätt o står mig nära förstå att nää, Du mår inte bra Tove.

Gärningsmannen har börjat komma ut mer o mer i världen nu igen och jag har fått möta honom ca 7ggr för mycket på stan den senaste månaden. De känslorna och minnena som dyker upp när jag ser honom är fruktansvärt plågsamma och trots att jag kan vara en stark tjej så borde nog ändå vem som helst kunna räkna ut att det är inte härligt för mitt mående att jag vid varje möte ska få dessa flashbacks att jag gråter i timmar o flämtar av ångest o panik i min lägenhet efteråt. Ingen kommer någonsin att förstå mig o min situation, men en sak är säker och det är att jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom detta levande helvetet.

Denna veckan har trots de helvetiska omständigheterna varit mysig för jag har spenderat den mesta tiden med världens bästa, min lilla Grisen. Tillsammans med mig o Grisen har såklart också min extremt uppskattade kille varit vid vår sida. Bland annat Igår eftermiddags blev det en spontantrip till en sjö där Grisen badade o lekte som det sötaste som finns som hon är. O picknik blev det också med mycket gofika :')

Så, nu ska jag 3h senare försöka sova liten stund igen innan jag ska fira midsommar med min lilla familj här i lägenheten <3

Kraaam

Höhö, liiiiteee fika som fanns på pickniken igår

Alla tycker om glass. Jag o Grisen gillar det lite extra mycket vilket visar hur närgången en av oss kan vara när killen håller en glassburk.

Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Men imorgon, imorgon sker det ni väntat på. Ni ska få släppas ut till era föräldrar, nära o kära för att senare få sjunga om studentens lyckliga dagar. Många av er har sparat ihop pengar, gått o köpt den vackraste klänningen av alla, eller stiligaste kostymen av de få. På den stora dagen för bal har ni gått fram på den utrullade röda mattan, antingen själva eller med er kavaljer, för att sedan äta gott med följt av dans fram till nattens småtimmar...

Imorgon fredagen den 10:e Juni är en dag fylld av alla möjliga känslor. För er som springer ut för att senare bege er ut på stan på era studentflak finns det för stunden gott om glädje. Något senare slår det er att ni nu lämnar skolan, ni lämnar era nyfunna vänner och ni lämnar eran barndom. Många av er kommer bli gratulerade o välkomnade in i arbetslöslivet. Ni kommer vara nervösa, vissa kanske något frustrerade, o någon kanske rentav deprimerad då det är en stor sak att lämna studierna bakom sig.

Några av er har redan sökt in till högskolor runtom i landet, kanske vissa runtom i världen!! Grattis till er och lycka till med plugget.

Några få av er har redan sin framtid räddad, eller kanske iallafall i nuläget, då ni har jobb att gå till direkt...

Så mycket glädje för er, så mycket lycka, så många tårar och nervositet. Men sedan finns det vi andra. Vi som faktiskt inte fått chansen att gå klart gymnasiet o springa ut o ta studentexamen år 2016...

När jag jobbade för mycket o fick diagnos utmattningssyndrom fortsatte jag i skolan o kämpade som bara den. Men under höstterminen i 2:an på gymnasiet blev det för mycket för mig. Jag fick ingen sömn, jag blev sjuk på riktigt typ i 40 graders feber varannan vecka och jag slutade äta...
Precis innan jullovet 2014 gick jag till min skolkurator, ett möte som skulle komma att förändra min framtid mer än den redan hade ändrats.

Min kurator förstod mig väl, kanske rentav lite för väl ibland enligt mig. Han var den första som såg att jag rasade i vikt mer o mer för varje vecka o gick in i en tillfällig ätstörning. Han såg att jag fortfarande levde under stress trots att jag nästintill slutat jobba vid sidan om skolan. Det var han som märkte att jag inte sovit mer än 2h i snitt det senaste halvåret. Det var han som fick in mig på spåret att dra ned på skolgången och rentav göra studieuppehåll vårterminen 2015 då det var han som såg att jag inte längre ville leva...

Höstterminen 2015 försökte jag igen men i klassen under den jag tidigare gått. Men ja, för det första fick jag börja med att gå efter ett schema som låg på 110% första veckorna trots att jag fortfarande var utbränd o endast skulle läsa högst 70%...

Men det som faktiskt fördärvade allting för mig var graviditeten. Någon vecka in i skolan fick jag veta att jag var gravid vilket inte gjorde det lätt för mig. Jag hade, som jag tidigare nämnt, ett fruktansvärt graviditetsillamående. Jag kräktes flera gånger per dag, hade extrem huvudvärk, magont o mådde bara såå dåligt. Att svimma var inte heller några problem för mig. Omg, så kissig jag blev också... Första gången jag misstänkte snabbt, men endast lite, att jag var gravid var när jag hoppade studsmatta hos mina föräldrar. Shiiiit vad kissig jag blev!! Jag typ bara, jag är 18år gammal och har svårt för att hoppa studsmatta för jag tror att jag ska kissa på mig. Hmm...
Så ja, graviditeten tog verkligen över mitt liv. Att kräkas så mycket som jag fick stå ut med gjorde inte heller det lättare för mig att gå till skolan. Liksom, springa ut o in till toaletten varje dag? Alla hade ju märkt att det var nåt fel på mig o börjat undra. Jag fick ju verkligen inte heller berätta för någon om något så mitt enda val var att sluta gå till skolan helt enkelt...

Denna veckan har jag verkligen fasat inför i över 1år, dock trodde jag inte att det skulle bli fullt så jobbigt som det faktiskt är just nu. Usch så många tårar det blivit under veckan som varit. Varje gång jag hör studenterna blåsa i sin visselpipa skär det i hjärtat på mig. Varje gång jag sett vänner lägga upp sina bilder om studentfirande på sociala medier har ångesten stigit inom mig. Varje gång någon vän har pratat om sin student har jag fått kämpa för att hålla inne tårarna. Och ännu är veckan inte över...

Det gör så ont i mig. Jag skulle ha varit där bland mina klasskompisar o haft det bättre än bäst just nu... Jag skulle få hashtaga student 2k16 på Instagram... Jag skulle få skriva o skicka ut inbjudningar till mina nära o kära som jag ville ha där på min dag när... Jag skulle få vara stolt över mina prestationer... Jag skulle få ta studenten o leva enligt samhällets normer...

Imorgon den 10:e Juni kommer jag stå där utanför skolan o titta på när mina vänner o min klass springer ut fyllda av lycka o glädje. Utåt sett ska jag försöka visa mig glad hela dagen imorgon, men jag vet att det kommer krävas både mycket mod, styrka och preliminärt några lugnande tabletter innan för ångesten...
För inne i min kropp kommer jag vara ledsen, frustrerad, arg, förbannad, deprimerad, glad, förkrossad o fylld av ångest. Inombords är jag så nedbruten denna veckan då jag dels är arg på mig själv men mest arg på killen som våldtog mig förra året och hotade mig samt tryckte ner mig så hårt att jag inte vågade berätta och visa sanningen så jag kunde gå klart gymnasiet.

Grattis till alla er som tar eller redan har tagit studenten. Men mitt i all lycka, ha gärna i åtanke hur det är att vara mig som står där bredvid.

Ska jag köra med en liknelse kan jag ta detta som exempel som ett avslut på detta inlägg:

Tycker du det är jobbigt när jag pratar sarkastiskt om mitt mående o drar skämt om vad jag gått igenom, om mitt självskadebeteende eller om självmord?

Tänk då på hur jag har det när du står framför mig o pratar om studenten redan ett halvår innan du ens är där. Tänk hur det är att få höra dig älta detta, för dig, baaaara positiva evenemang. Tänk att få höra om det om och om igen, se bilder överallt på alla medier och dessutom höra er studenter ända in i lägenheten oavsett om jag har stängd balkongdörr å hög musik o bor 1km ifrån där ni har era evenemang i parken.

Imorgon kommer bli en dag fylld av panikångestattacker sol jag redan haft vid flera tillfällen under hela veckan. Men jag ska ändå stå där och försöka glädjas åt er studenter trots min otur o annorlunda väg här i livet...

Var rädda om er här i studenternas tider!

Kraaaaaam

Ett litet leende ovanpå all smärta som finns inom mig...

Dagarna går o jag får starkare ångest över min framtid o för att tiden går så fort. Veckorna går långsamt men ändå så snabbt. Jag känner stress över att jag snart måste göra mitt val. Leva eller dö...

För snart 2år sedan var min plan att inte uppleva min 18årsdag. Jag skulle ha lämnat jorden innan dess. När min Morfar hastigt försämrades o låg i sin säng dag in och dag ut satt jag mycket vid hans sida. Varje gång jag kom in till min då svaga Morfar, som alltid varit så pigg o på språng, tänkte jag bara en sak. Om jag bara kunde byta plats med honom. Dels för att jag bara ville försvinna just då och dels för att jag ville att Morfar skulle stanna kvar några år till.
Om det bara var jag som kunde fått somna in där och då.

Bland oss 3 barnbarn var jag nog, iaf de sista åren, det barnet som Morfar tyckte mest om. Min Morfar hade Demens på slutet som bara förvärrades, men Morfar kunde ändå placera o säga mitt namn när han såg mig till och med sin sista dag, på hans födelsedag. Jag tyckte mycket om Morfar och kan minnas speciellt varje gång som han spelade kort med mig eller alla gånger som han frågade om när jag får ta körkort, så han kunde ge mig sin fina moped.

När jag vakade över Morfar gjorde jag samtidigt också upp mina planer. Jag ville inte gå på fler begravningar i mitt liv och jag ville inte se min Morfar försvinna. Min plan var att försvinna innan Morfar gjorde det. Som ni förstår så gjorde jag inget o lever än idag. Ett halvår efter Morfars sista andetag försökte jag också mig till ett sista andetag i samband med min överdos.

Efter min överdos bestämde jag mig för att inte bli 18. Det kändes som en jobbig ålder att fylla därför jag valde just det året. Min 18årsdag kom och jag mådde lite bättre än vanligt med körkort i hand och ny bil...

När jag gick ut med all trauma jag gått igenom fick jag mer självmordstankar än någonsin. Varje gång någon frågade mig vad som är fel när jag var ledsen svarade jag likadant som jag ännu tänker på:

Jag saknar Morfar, jag vill till Morfar

Igårkväll körde jag till stranden för att sitta å tänka i solnedgången

Smärta, denna olidliga smärta är så fruktansvärd. Varje morgon vaknar jag upp med vad som känns som ett hugg i bröstet och som om någon slår mig i magen. Det gör så ont. Varje morgon vänder jag mig i ett försök att somna om o slippa ha ont. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara så att ni förstår vad det är för smärta. Men tänk en smärta som får dig att överväga det vi inte vet så mycket om, döden...
Smärtan har tagit över mitt liv o jag är rädd för att den snart även kommer att avsluta mitt liv. Jag är inte stark längre. Jag är inte stark nog att skjuta från mig smärtan o tänka bort den så som jag alltid kunnat förut. Men vad gör det om jag slappnar av o låter den ta död på mig, det kanske är det enda sättet att göra stopp för smärtan?

Jag mår sämre igen. Idag tog jag fram rakbladet o kniven efter endast S J U dagars uppehåll o såren blir bara djupare efter varje uppehåll. Denna panikångest kommer snart lyckas med det jag länge kämpat för att inte göra, stänga av kroppen...
Men jag är rädd. Jag är så otroligt rädd. Varje minut jag är ensam övertänker jag mina val.
Ska jag begå självmord?
eller
Ska jag leva med en ständig smärta?

För jag vill ju egentligen inte dö, jag känner bara att detta livet är för jobbigt för mig. Jag får ofta höra att allting kommer bli bra, jag är bara i en svacka. Jag får också höra att jag är så ung och det finns så mycket jag inte fått uppleva än.

Vad mer ska jag uppleva?
Jag har bland annat:

?rest till USA
?flyttat hemifrån
?skaffat min egna hundvalp
?sommarjobbat
?fått fast anställning
?fyllt myndig
?tagit körkort
?köpt familjebil till mig o Grisen
?roadtrippat
?tränat tills jag svimmar

¤blivit våldtagen
¤blivit misshandlad
¤blivit utsatt för verbal o tyst mobbning
¤gråtit mig till sömns
¤varit gravid
¤suttit i timtals polisförhör
¤åkt polisbil
¤varit inlagd på psyket
¤varit svårt deprimerad
¤jobbat ihjäl mig
¤slutat drömma

Det känns som om jag är klar med det mesta på min lista över vad jag ska göra innan jag dör o jag har även fått med saker som inte var planerade heller...
Jag tror att det enda jag har kvar på min bucket lista är att bli mamma, till någon mer än min hund. Men den punkten har jag strukit över nu.

Smärtan inom mig känns ibland fysiskt men också psykiskt. Det känns som om jag har ett stort svart hål inom mig som försöker kväva mig. Varje gång jag försöker skrika ut min smärta kommer det inte ut något ljud oavsett hur mycket jag kämpar. När jag behöver gråta faller det inte längre några tårar. För tårarna är slut o det är nu bitar från hjärtat som faller istället.

När jag sätter kniven mot huden är det för att göra min fysiska smärta så stor att jag inte längre märker av den psykiska. För jag vill ju bli frisk o lycklig. Jag vill ju verkligen leva tills jag blir gammal o har rullatorrace med min bästa vän. Jag vill ju se framåt. Men den energikrävande smärtan får mig att tänka annorlunda nu...

Jag har en smärta inom mig som jag aldrig kan förklara helt för er. Men kanske finns det någon som ändå kan känna igen sig i denna förvirrande smärtan o tomrummet inom en?

Var rädda om er!

Grisen fick komma hem till sin mamma en natt denna veckan. Wow vad hon njöt av tiden med mig.

I tisdagskväll hade jag tacodejt med en underbar person

Tacos gör mig barnsligt glad

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Den lilla maten o drickan jag får i mig stannar endast för en stund innan magen vänder sig ut och in igen, gång på gång, minst 5ggr per dag. Jag märker att min bh sitter tajt och att brösten ömmar. Det kan inte vara sant tänker jag och rotar fram alla mina underkläder för att inse att jag inte längre har en endaste bh som passar. Jag ställer mig i bara trosor framför den avlånga spegeln i hallen. Nej. Det är inte sant. Detta kan bara inte hända!!
Jag börjar räkna tyst för mig själv å inser att jag inte haft min mens sen i april och nu är det juli...

Jag vänder mig med sidan mot spegeln å man kan redan ana en liten bula på magen. Nej, jag inbillar mig, jag har bara blivit tjock, så måste det vara...
Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju knappast rådfråga någon i min omgivning, för dem får inte veta sanningen. Ännu en kräkning avbryter mitt tänkande o jag kastar mig in i badrummet för att förbli hoprullad medans magen krampar o tårarna rinner.
När jag är klar för stunden beslutar jag mig för att boka tid till ungdomsmottagningen för ett gravtest...

Ingen vet. Ingen vet var jag är o ingen vet att jag tror jag kommer plussa idag.
Mina symptom är ju så typiska, ingen mens, ömmande bröst, viktuppgång, illamående, svimningar osv. Att jag inte tänkt på detta innan?
Jag ville väl bara inte inse fakta och jag trodde inte ens att jag kunde bli gravid ju!
Väl inne hos barnmorskan ber jag om att få göra ett gravtest. När hon ifrågasätter detta räknar jag upp alla symptom och hon blir då lika säker som mig på att där är en liten varelse inom mig.

Detta är första gången jag gör ett gravtest. Nervös är jag o svettas som bara den när barnmorskan stoppar ner stickan i provet. Normalt får man vänta några minuter, men efter ca 20sec tittar hon på mig å säger:
Vad ska du göra med fostret?

Känslorna inom mig är stora och blandade. Men utåt håller jag mig lugn o säger att jag ska fundera men tror att det blir en abort. Hon ställer sina rutinfrågor bl a. om det var meningen att jag blev gravid. Om jag inte skyddat mig. Om det var våldtäkt osv. Jag ger henne dem svaren jag vet att hon vill höra. Ingen våldtäkt, skyddet sprack, detta är ett misstag. Jag får en tid till kuratorn och går sen hem för att drunkna i mina funderingar.

Jag plussade!! Jag är gravid!! Vi vet ännu inte hur långt gången jag är, men jag tror då att jag är minst några veckor.

Jag behöver prata med någon. Jag vill bara skrika ut, JAG ÄR GRAVID!!
Allra helst vill jag berätta det för mamma. Nu behöver jag verkligen min mamma som mest, för jag har så många frågor. Men jag kan inte. Jag får inte berätta för någon. För då kommer han skada mig ännu mer...

Jag önskar så att jag kunde berättat för min mamma eller min extramamma eller vem som helst förutom mannen. Mannen som slog mig så hårt i magen när han fick reda på graviditeten. Mannen som slog mig så hårt att jag föll ihop till marken å blev liggandes i över ett dygn av smärta.

Jag ville så gärna säga följande mening:

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

Igår blev det en mysfika med min bästaste syster. Att umgås med denna tjejen är verkligen all terapi jag behöver!

?Only an act of true love can thaw a frozen heart?

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Det är en varm sommardag i julimånad.
Året är 2015 å jag har precis fyllt 18, tagit körkort och hämtat min coola bil som världens bästa föräldrar hjälpte mig till. (Min far övertalade bilförsäljaren att släppa den supersnygga demobilen några månader för tidigt för min skull #stolt,hihi). Livet lekte och jag levde på topp. Men samtidigt inuti min kropp växte något eller snarare någon utan min vetskap. Hur lite jag än åt gick jag bara upp mer å mer i vikt. Under styrketräningen svimmade jag. Är lågtryckare å tränar inte lika mycket som förr så det var inget att reagera för när det gällde blodtrycksfall och viktuppgång.
Någon vecka senare kommer suget. Suget efter speciell mat, sött, surt, salt, fett osv. Ovanpå kommer det underbara illamåendet. En sen kväll blev jag extremt sugen på havregrynsgröt med mjölk som jag inte ätit på över 2år. Men shit vad jag ville ha det och humörsvängningar gjorde att min hjärna i princip skrek efter det och trots att kl var över 24 tvingade jag ner, min såkallade pojkvän, låt oss kalla honom Anton hädanefter, för att han skulle få lugn o ro.
Dagen efter vaknade jag med värre illamående än någonsin förr. En kvart senare o min gröt var uppe. Några större funderingar på att testa mig?
Nää, för jag ville tro att mjölken var gammal...

Inom sjukvården är där många som frågat mig varför jag gick så länge utan att testa mig för ev graviditet. Jag tänkte göra ett mer detaljerat inlägg om detta senare. Men för att göra en lång historia kort har jag en fruktansvärt magkänsla sedan högstadiet. Min menstruation försvann ett tag å när den väl kom tillbaka fick jag en klump i magen och hade konstiga drömmar på natten. När jag var 13år gammal grät jag av rädsla för att aldrig kunna bli gravid trots att det egentligen inte fanns någon anledning till varför jag inte skylla kunna.

Jag är en människa som vill tro gott om alla. Jag är den som inte låter dig såra mig en eller 2ggr utan jag låter dig göra det ca 5, 6 eller 7ggr för säkerhetsskull.
Jag vill ge dig min tillit men har den senaste tiden insett att man ska inte lita på någon, inte ens sig själv...
Efter första våldtäkten då jag blev hotad o insåg att detta kommer upprepas, så sa jag till "Anton" att oavsett vad så ska du alltid använda skydd.

De flesta gångerna gjorde han det. Men efter alltför många gånger kom jag på honom med att ta av kondomen under akten. Men hur skulle jag märka?
Jag hade ju redan så ont där nere, så jag skulle knappast komma att känna skillnad med eller utan kondomen. Men iaf, jag kom på honom med att ta av den. Jag blev fruktansvärt upprörd o gav honom en rejäl utskällning. Men självklart fick jag sota för detta senare...

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

När dagarna blir längre å solen tittar fram börjar jag ana en ljusning långt framför mig emellanåt

Underbara skogarna på Söderåsen

När jag dör, gå inte efter mig. Sörj mig inte, mer än på min begravning. If I die young så kom ihåg att jag har det bra nu. Var inte ledsen du hade inte kunnat göra någon mer skillnad än du redan gör. När någon väl bestämt sig finns det varken någon eller något som kan ändra ens beslut.
Även om jag må se uppgiven ut nu o har skärsår över kroppen, så är det mitt sätt att fortsätta kämpa å fortsätta en stund till här på jorden.

När jag dör, gråt inte, håll hakan uppe å fortsätt ditt liv, precis som jag vill att du ska. Livet är kanske inte menat för oss alla. Att begå självmord tycker många är det mest egoistiska du kan göra för du lämnar så många människor efter dig och du är svag som inte reder ut dina problem. Jag tycker att begå självmord är tragiskt å att ingen ska behöva ta den utvägen. Men jag beundrar dem som gör det iallafall. Det krävs så otroligt mycket mod att ta steget o lämna jorden för något man inte känner till så bra, döden.
För det krävs så mycket för att få kroppen att sluta fungera. Man må säga att livet kan ta slut så fort o att man ska leva i nuet då man inte vet vad som händer imorgon. Men när tanken om att begå ditt eget liv slår dig å du påbörjar ditt avslut, är det svårt att genomföra då kroppen sätter igång sin överlevnadstaktik.

Om du verkligen hade velat försvinna härifrån, varför är du då fortfarande kvar?

Tro mig, jag tänker mycket på detta och det är många som frågar mig ovanstående fråga. Speciellt inom psykiatrin får jag ofta den frågan ställd till mig och så tillägger dem att jag är svag och självisk som säger å tänker att jag inte vet hur länge jag kommer orka. Men sanningen är att jag har insett, varför ha bråttom härifrån?
Liksom, så mycket har redan gått så fel, så varför inte försöka fortsätta stanna här ett tag till. Skulle allting bli mycket värre så har jag fortfarande ett val jag kan göra. Men om jag väljer att dö nu... så har jag inte längre några val kvar.

How can I survive when my mind wanna die?
Jag vill inte dö. Jag är innerst inne rädd för döden. Men jag vill bara inte leva längre. Jag vill bara att all smärta ska försvinna. Smärtan i kroppen, smärtan inom mig, smärtan när jag får tid att övertänka saker. Jag vill leva, men smärtan plågar mig.

Du frågar, vilken smärta?

Jag har inget riktigt svar på det. Men om du visste vad som rör sig i mina tankar skulle du veta hur mycket jag gråter. Du skulle veta hur mycket jag faktiskt kämpar. Du skulle se mig som en starkare kvinna än du någonsin träffat. Du skulle veta hur svårt det är att låta bli knivarna som dämpar ångesten för stunden. Du skulle veta vad mitt leende döljer. Du skulle veta hur det är att inte veta vad det är som är fel.

Det sorgliga är inte när man inte når sina drömmar. Det är när man inte har några.

När jag dör...

Ett enkelt leende kan dölja något så svårt

Den stora anledningen till att jag är vid liv idag är min bästa vän som jag inte vågar lämna än