Dagarna går o jag får starkare ångest över min framtid o för att tiden går så fort. Veckorna går långsamt men ändå så snabbt. Jag känner stress över att jag snart måste göra mitt val. Leva eller dö...

För snart 2år sedan var min plan att inte uppleva min 18årsdag. Jag skulle ha lämnat jorden innan dess. När min Morfar hastigt försämrades o låg i sin säng dag in och dag ut satt jag mycket vid hans sida. Varje gång jag kom in till min då svaga Morfar, som alltid varit så pigg o på språng, tänkte jag bara en sak. Om jag bara kunde byta plats med honom. Dels för att jag bara ville försvinna just då och dels för att jag ville att Morfar skulle stanna kvar några år till.
Om det bara var jag som kunde fått somna in där och då.

Bland oss 3 barnbarn var jag nog, iaf de sista åren, det barnet som Morfar tyckte mest om. Min Morfar hade Demens på slutet som bara förvärrades, men Morfar kunde ändå placera o säga mitt namn när han såg mig till och med sin sista dag, på hans födelsedag. Jag tyckte mycket om Morfar och kan minnas speciellt varje gång som han spelade kort med mig eller alla gånger som han frågade om när jag får ta körkort, så han kunde ge mig sin fina moped.

När jag vakade över Morfar gjorde jag samtidigt också upp mina planer. Jag ville inte gå på fler begravningar i mitt liv och jag ville inte se min Morfar försvinna. Min plan var att försvinna innan Morfar gjorde det. Som ni förstår så gjorde jag inget o lever än idag. Ett halvår efter Morfars sista andetag försökte jag också mig till ett sista andetag i samband med min överdos.

Efter min överdos bestämde jag mig för att inte bli 18. Det kändes som en jobbig ålder att fylla därför jag valde just det året. Min 18årsdag kom och jag mådde lite bättre än vanligt med körkort i hand och ny bil...

När jag gick ut med all trauma jag gått igenom fick jag mer självmordstankar än någonsin. Varje gång någon frågade mig vad som är fel när jag var ledsen svarade jag likadant som jag ännu tänker på:

Jag saknar Morfar, jag vill till Morfar

Igårkväll körde jag till stranden för att sitta å tänka i solnedgången

Idag ska jag skriva lite mer positivt inlägg här på bloggen. Jag vill berätta några små bra ögonblick som hänt de senaste veckorna i mitt liv!

Lördagen den 7:e Maj var jag på konfirmation. Jag tycker mycket om att gå till kyrkan när det är extra speciella högtider så som, dop, julmässa, sommarkyrka och konfirmation. Dessa högtider brukar firas så annorlunda med till exempel massor av tända ljus, eller flera vackra psalmer som man faktiskt kan texten till!

Sist jag var i kyrkan så var det alltså min Lillasyster som konfirmerades, såå fint!!
Och jag fick dessutom äran att vara hennes handpåläggare, vilket innebar att när hon skulle knäböja framme vid altaret skulle jag stå bakom med min hand på hennes huvud medan prästen välsignade henne. Wow, så speciellt och så mäktigt!

Förra lördagen representerade jag simklubben på sösdaladagen vilket är en dag där man har det trevligt med hela byns föreningar typ. Vi startade dagen med ett föreningståg genom sösdala lett av en musikkår, sååå mys! Det jag såg som roligast med den dagen var nog att umgås med vänner, träffa folk och att jag hela tiden hade min bästa vän vid min sida. Grisen, finaste Grisen. Lördagen avslutades med pizzamys hemma hos min, som jag ibland kallar henne, xtramamma, vilket Grisen älskade bara för att hon lyckades hitta en fotboll i trädgården som hon genast lade beslag på :')

Något som inte är så positivt kanske men som jag ändå finner vara lustigt det är att i måndags så lyckades jag bryta min jobbnyckel. Eller ja, det var en vikarienyckel som jag hade under dagen...
Inte nog med att jag knäckte den, jag råkade dessutom ha låst alla dörrar innan jag gjorde det, så jag blev inlåst i en korridor å fick lite halvpanik. När jag sen ringde min kollega o bad henne komma o öppna dörrarna för mig så blev dem först nervösa men brast sedan ut i skratt då jag inte är den första som lyckats göra såhär...

I fredagskväll gjorde jag en sådan underbar spontansak som gör mig så lycklig. Jag tog med pojkvännen, hemgjorda hamburgare, grillen o begav mig till stranden för att inviga grillsäsongen i solnedgången. Sååå mysigt och så mycket terapi för mig!

Detta är några tillbakablickar på positiva ögonblick som jag tänker på i tider som nu. Jag mår just nu sämre sedan igår, men när jag tänker på dessa bra stunder blir det oftast lite lättare att genomlida de värsta perioderna.

Kraaaaaam

Dålig kvalité på bilden, men min syster är den vackra tjejen nästlängst till vänster.

Varför fick min syster de snyggaste generna?

Hon är alltid vid min sida oavsett vad som händer. Lilla fina Grisen Tindra, när blev du så stor?
Känns som om det var igår jag fick lyfta dig upp o ner för trapporna för du kunde inte gå själv :')

Hellre fredagsmys på stranden än fest på krogen

Smärta, denna olidliga smärta är så fruktansvärd. Varje morgon vaknar jag upp med vad som känns som ett hugg i bröstet och som om någon slår mig i magen. Det gör så ont. Varje morgon vänder jag mig i ett försök att somna om o slippa ha ont. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara så att ni förstår vad det är för smärta. Men tänk en smärta som får dig att överväga det vi inte vet så mycket om, döden...
Smärtan har tagit över mitt liv o jag är rädd för att den snart även kommer att avsluta mitt liv. Jag är inte stark längre. Jag är inte stark nog att skjuta från mig smärtan o tänka bort den så som jag alltid kunnat förut. Men vad gör det om jag slappnar av o låter den ta död på mig, det kanske är det enda sättet att göra stopp för smärtan?

Jag mår sämre igen. Idag tog jag fram rakbladet o kniven efter endast S J U dagars uppehåll o såren blir bara djupare efter varje uppehåll. Denna panikångest kommer snart lyckas med det jag länge kämpat för att inte göra, stänga av kroppen...
Men jag är rädd. Jag är så otroligt rädd. Varje minut jag är ensam övertänker jag mina val.
Ska jag begå självmord?
eller
Ska jag leva med en ständig smärta?

För jag vill ju egentligen inte dö, jag känner bara att detta livet är för jobbigt för mig. Jag får ofta höra att allting kommer bli bra, jag är bara i en svacka. Jag får också höra att jag är så ung och det finns så mycket jag inte fått uppleva än.

Vad mer ska jag uppleva?
Jag har bland annat:

?rest till USA
?flyttat hemifrån
?skaffat min egna hundvalp
?sommarjobbat
?fått fast anställning
?fyllt myndig
?tagit körkort
?köpt familjebil till mig o Grisen
?roadtrippat
?tränat tills jag svimmar

¤blivit våldtagen
¤blivit misshandlad
¤blivit utsatt för verbal o tyst mobbning
¤gråtit mig till sömns
¤varit gravid
¤suttit i timtals polisförhör
¤åkt polisbil
¤varit inlagd på psyket
¤varit svårt deprimerad
¤jobbat ihjäl mig
¤slutat drömma

Det känns som om jag är klar med det mesta på min lista över vad jag ska göra innan jag dör o jag har även fått med saker som inte var planerade heller...
Jag tror att det enda jag har kvar på min bucket lista är att bli mamma, till någon mer än min hund. Men den punkten har jag strukit över nu.

Smärtan inom mig känns ibland fysiskt men också psykiskt. Det känns som om jag har ett stort svart hål inom mig som försöker kväva mig. Varje gång jag försöker skrika ut min smärta kommer det inte ut något ljud oavsett hur mycket jag kämpar. När jag behöver gråta faller det inte längre några tårar. För tårarna är slut o det är nu bitar från hjärtat som faller istället.

När jag sätter kniven mot huden är det för att göra min fysiska smärta så stor att jag inte längre märker av den psykiska. För jag vill ju bli frisk o lycklig. Jag vill ju verkligen leva tills jag blir gammal o har rullatorrace med min bästa vän. Jag vill ju se framåt. Men den energikrävande smärtan får mig att tänka annorlunda nu...

Jag har en smärta inom mig som jag aldrig kan förklara helt för er. Men kanske finns det någon som ändå kan känna igen sig i denna förvirrande smärtan o tomrummet inom en?

Var rädda om er!

Grisen fick komma hem till sin mamma en natt denna veckan. Wow vad hon njöt av tiden med mig.

I tisdagskväll hade jag tacodejt med en underbar person

Tacos gör mig barnsligt glad

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Den lilla maten o drickan jag får i mig stannar endast för en stund innan magen vänder sig ut och in igen, gång på gång, minst 5ggr per dag. Jag märker att min bh sitter tajt och att brösten ömmar. Det kan inte vara sant tänker jag och rotar fram alla mina underkläder för att inse att jag inte längre har en endaste bh som passar. Jag ställer mig i bara trosor framför den avlånga spegeln i hallen. Nej. Det är inte sant. Detta kan bara inte hända!!
Jag börjar räkna tyst för mig själv å inser att jag inte haft min mens sen i april och nu är det juli...

Jag vänder mig med sidan mot spegeln å man kan redan ana en liten bula på magen. Nej, jag inbillar mig, jag har bara blivit tjock, så måste det vara...
Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju knappast rådfråga någon i min omgivning, för dem får inte veta sanningen. Ännu en kräkning avbryter mitt tänkande o jag kastar mig in i badrummet för att förbli hoprullad medans magen krampar o tårarna rinner.
När jag är klar för stunden beslutar jag mig för att boka tid till ungdomsmottagningen för ett gravtest...

Ingen vet. Ingen vet var jag är o ingen vet att jag tror jag kommer plussa idag.
Mina symptom är ju så typiska, ingen mens, ömmande bröst, viktuppgång, illamående, svimningar osv. Att jag inte tänkt på detta innan?
Jag ville väl bara inte inse fakta och jag trodde inte ens att jag kunde bli gravid ju!
Väl inne hos barnmorskan ber jag om att få göra ett gravtest. När hon ifrågasätter detta räknar jag upp alla symptom och hon blir då lika säker som mig på att där är en liten varelse inom mig.

Detta är första gången jag gör ett gravtest. Nervös är jag o svettas som bara den när barnmorskan stoppar ner stickan i provet. Normalt får man vänta några minuter, men efter ca 20sec tittar hon på mig å säger:
Vad ska du göra med fostret?

Känslorna inom mig är stora och blandade. Men utåt håller jag mig lugn o säger att jag ska fundera men tror att det blir en abort. Hon ställer sina rutinfrågor bl a. om det var meningen att jag blev gravid. Om jag inte skyddat mig. Om det var våldtäkt osv. Jag ger henne dem svaren jag vet att hon vill höra. Ingen våldtäkt, skyddet sprack, detta är ett misstag. Jag får en tid till kuratorn och går sen hem för att drunkna i mina funderingar.

Jag plussade!! Jag är gravid!! Vi vet ännu inte hur långt gången jag är, men jag tror då att jag är minst några veckor.

Jag behöver prata med någon. Jag vill bara skrika ut, JAG ÄR GRAVID!!
Allra helst vill jag berätta det för mamma. Nu behöver jag verkligen min mamma som mest, för jag har så många frågor. Men jag kan inte. Jag får inte berätta för någon. För då kommer han skada mig ännu mer...

Jag önskar så att jag kunde berättat för min mamma eller min extramamma eller vem som helst förutom mannen. Mannen som slog mig så hårt i magen när han fick reda på graviditeten. Mannen som slog mig så hårt att jag föll ihop till marken å blev liggandes i över ett dygn av smärta.

Jag ville så gärna säga följande mening:

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

Igår blev det en mysfika med min bästaste syster. Att umgås med denna tjejen är verkligen all terapi jag behöver!

?Only an act of true love can thaw a frozen heart?

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Det är en varm sommardag i julimånad.
Året är 2015 å jag har precis fyllt 18, tagit körkort och hämtat min coola bil som världens bästa föräldrar hjälpte mig till. (Min far övertalade bilförsäljaren att släppa den supersnygga demobilen några månader för tidigt för min skull #stolt,hihi). Livet lekte och jag levde på topp. Men samtidigt inuti min kropp växte något eller snarare någon utan min vetskap. Hur lite jag än åt gick jag bara upp mer å mer i vikt. Under styrketräningen svimmade jag. Är lågtryckare å tränar inte lika mycket som förr så det var inget att reagera för när det gällde blodtrycksfall och viktuppgång.
Någon vecka senare kommer suget. Suget efter speciell mat, sött, surt, salt, fett osv. Ovanpå kommer det underbara illamåendet. En sen kväll blev jag extremt sugen på havregrynsgröt med mjölk som jag inte ätit på över 2år. Men shit vad jag ville ha det och humörsvängningar gjorde att min hjärna i princip skrek efter det och trots att kl var över 24 tvingade jag ner, min såkallade pojkvän, låt oss kalla honom Anton hädanefter, för att han skulle få lugn o ro.
Dagen efter vaknade jag med värre illamående än någonsin förr. En kvart senare o min gröt var uppe. Några större funderingar på att testa mig?
Nää, för jag ville tro att mjölken var gammal...

Inom sjukvården är där många som frågat mig varför jag gick så länge utan att testa mig för ev graviditet. Jag tänkte göra ett mer detaljerat inlägg om detta senare. Men för att göra en lång historia kort har jag en fruktansvärt magkänsla sedan högstadiet. Min menstruation försvann ett tag å när den väl kom tillbaka fick jag en klump i magen och hade konstiga drömmar på natten. När jag var 13år gammal grät jag av rädsla för att aldrig kunna bli gravid trots att det egentligen inte fanns någon anledning till varför jag inte skylla kunna.

Jag är en människa som vill tro gott om alla. Jag är den som inte låter dig såra mig en eller 2ggr utan jag låter dig göra det ca 5, 6 eller 7ggr för säkerhetsskull.
Jag vill ge dig min tillit men har den senaste tiden insett att man ska inte lita på någon, inte ens sig själv...
Efter första våldtäkten då jag blev hotad o insåg att detta kommer upprepas, så sa jag till "Anton" att oavsett vad så ska du alltid använda skydd.

De flesta gångerna gjorde han det. Men efter alltför många gånger kom jag på honom med att ta av kondomen under akten. Men hur skulle jag märka?
Jag hade ju redan så ont där nere, så jag skulle knappast komma att känna skillnad med eller utan kondomen. Men iaf, jag kom på honom med att ta av den. Jag blev fruktansvärt upprörd o gav honom en rejäl utskällning. Men självklart fick jag sota för detta senare...

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

När dagarna blir längre å solen tittar fram börjar jag ana en ljusning långt framför mig emellanåt

Underbara skogarna på Söderåsen

När jag dör, gå inte efter mig. Sörj mig inte, mer än på min begravning. If I die young så kom ihåg att jag har det bra nu. Var inte ledsen du hade inte kunnat göra någon mer skillnad än du redan gör. När någon väl bestämt sig finns det varken någon eller något som kan ändra ens beslut.
Även om jag må se uppgiven ut nu o har skärsår över kroppen, så är det mitt sätt att fortsätta kämpa å fortsätta en stund till här på jorden.

När jag dör, gråt inte, håll hakan uppe å fortsätt ditt liv, precis som jag vill att du ska. Livet är kanske inte menat för oss alla. Att begå självmord tycker många är det mest egoistiska du kan göra för du lämnar så många människor efter dig och du är svag som inte reder ut dina problem. Jag tycker att begå självmord är tragiskt å att ingen ska behöva ta den utvägen. Men jag beundrar dem som gör det iallafall. Det krävs så otroligt mycket mod att ta steget o lämna jorden för något man inte känner till så bra, döden.
För det krävs så mycket för att få kroppen att sluta fungera. Man må säga att livet kan ta slut så fort o att man ska leva i nuet då man inte vet vad som händer imorgon. Men när tanken om att begå ditt eget liv slår dig å du påbörjar ditt avslut, är det svårt att genomföra då kroppen sätter igång sin överlevnadstaktik.

Om du verkligen hade velat försvinna härifrån, varför är du då fortfarande kvar?

Tro mig, jag tänker mycket på detta och det är många som frågar mig ovanstående fråga. Speciellt inom psykiatrin får jag ofta den frågan ställd till mig och så tillägger dem att jag är svag och självisk som säger å tänker att jag inte vet hur länge jag kommer orka. Men sanningen är att jag har insett, varför ha bråttom härifrån?
Liksom, så mycket har redan gått så fel, så varför inte försöka fortsätta stanna här ett tag till. Skulle allting bli mycket värre så har jag fortfarande ett val jag kan göra. Men om jag väljer att dö nu... så har jag inte längre några val kvar.

How can I survive when my mind wanna die?
Jag vill inte dö. Jag är innerst inne rädd för döden. Men jag vill bara inte leva längre. Jag vill bara att all smärta ska försvinna. Smärtan i kroppen, smärtan inom mig, smärtan när jag får tid att övertänka saker. Jag vill leva, men smärtan plågar mig.

Du frågar, vilken smärta?

Jag har inget riktigt svar på det. Men om du visste vad som rör sig i mina tankar skulle du veta hur mycket jag gråter. Du skulle veta hur mycket jag faktiskt kämpar. Du skulle se mig som en starkare kvinna än du någonsin träffat. Du skulle veta hur svårt det är att låta bli knivarna som dämpar ångesten för stunden. Du skulle veta vad mitt leende döljer. Du skulle veta hur det är att inte veta vad det är som är fel.

Det sorgliga är inte när man inte når sina drömmar. Det är när man inte har några.

När jag dör...

Ett enkelt leende kan dölja något så svårt

Den stora anledningen till att jag är vid liv idag är min bästa vän som jag inte vågar lämna än

Bilen rullar å för oss ner till centrala Lund. Jag parkerar på en utav de alla mysiga strosargatorna sedan går vi hand i hand mot stadsparken där valborgsfirandet är som störst. Detta är första gången jag ska se brasan här och jag har bara hört rykten om hur mycket fylla å folk här är. Vi promenerar en stund runt parken innan vi beger oss mot scenen där kören sjunger upp sig. När jag ser den redan stora folkmassan växer ångesten å tynger mig likt en 100-kilos skivstång på axlarna. Vad tänkte jag när jag föreslog denna platsen för min vän?

Tiden går å vi ställer oss nära scenen, beredda för lite allsång. Kl slår 20 å det börjar sjungas bland annat purple rain, av Prince som precis gått bort, å jag känner hur jag ryser i hela kroppen av de vackra stämmorna. Schlagerfestivalens Kizunguzungu ljuder också å halva publiken dansar med till refrängen. 3m från mig står ett äldre par på ca 80år å dansar glatt till den moderna musiken vilket gör mig så glad ,liksom wow, vilket lifegoal alltså!

Kören tystnar och scouterna går efter trummor in till rishögen å tänder fyr medan vi applåderar när elden blossar upp. Wow, så vackert! Valborg är nog bland de mysigaste högtiderna som finns att fira. Så enkelt å så mysigt att bara stå å titta in i å känna värmen av elden under en kväll med nära å kära. Trötta å glada beger vi oss hemåt för att vila upp sig inför en tripp till Ikea dagen efter.

Denna helgen som gått har varit så mysig men också påfrestande. Ni som hört talas om valborgsfirandet i Lund vet nog att det årligen kommer dit ca 25 000 människor under dagen. Jag som ibland får ångest å problem bara inför att gå till affären för att där är mycket folk. Men jag klarade av att åka dit å stå där bland alla andra 27 000 detta året. Helt otroligt vad nöjd jag är med mig själv. Vilket framsteg!!
Dagen efter blev jag inte ens liggande i sängen av utmattning utan vi åkte direkt till Ikea i Älmhult vilket också vara någorlunda överbefolkat, men jag tog allt med ro och sprang runt å lekte som jag alltid gör när jag är där med vänner, haha :')

Detta gör jag på Ikea... ställer mig i en garderob å när jag hör någon komma nära öppnar jag, går ut å skriker "I'm coming from Narnia". Sen när jag kommer till mattavdelningen sätter jag mig på en stor matta å frågar människor om dem kan hjälpa mig starta min flygande matta. Och sen gör jag lite yoga också på mattan. När vi kommer till ljusavdelningen tar jag ett ljus å går runt å sjunger luciasånger. Haha, ja, detta är lite av det jag brukar roa mig med på Ikea. Någon gång skulle jag vilja ta 3 grisar å skriva 1, 2 och 4 på grisarna sen sätta mig ner å titta på när personalen springer runt å letar efter gris nummer 3...

Nu är det ny månad och vi närmar oss sommaren. Ju varmare o soligare dagarna blir desto mer energi känner jag inom mig. Så underbart! Just nu bara njuter jag av att må någorlunda bra för stunden även om jag har mina dippar varje dag. Denna dagen tillbringar jag i mina föräldrars stuga tillsammans med min hund.

Njut av värmen o solen så länge vi har den. Glöm inte tanka D-vitaminer inför nästa istid, hihi!

At Ikea

Sköna maj du är såå välkommen

Valborgsbrasan, min vän o jag å alla andra människor

Jag går på kostschema just nu. Men vafan, ibland får man unna sig... dock gör jag det lite mer än ibland, haha!
Men fokusera på min fina utsikt istället för den annorlunda brunchen