~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Den lilla maten o drickan jag får i mig stannar endast för en stund innan magen vänder sig ut och in igen, gång på gång, minst 5ggr per dag. Jag märker att min bh sitter tajt och att brösten ömmar. Det kan inte vara sant tänker jag och rotar fram alla mina underkläder för att inse att jag inte längre har en endaste bh som passar. Jag ställer mig i bara trosor framför den avlånga spegeln i hallen. Nej. Det är inte sant. Detta kan bara inte hända!!
Jag börjar räkna tyst för mig själv å inser att jag inte haft min mens sen i april och nu är det juli...

Jag vänder mig med sidan mot spegeln å man kan redan ana en liten bula på magen. Nej, jag inbillar mig, jag har bara blivit tjock, så måste det vara...
Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju knappast rådfråga någon i min omgivning, för dem får inte veta sanningen. Ännu en kräkning avbryter mitt tänkande o jag kastar mig in i badrummet för att förbli hoprullad medans magen krampar o tårarna rinner.
När jag är klar för stunden beslutar jag mig för att boka tid till ungdomsmottagningen för ett gravtest...

Ingen vet. Ingen vet var jag är o ingen vet att jag tror jag kommer plussa idag.
Mina symptom är ju så typiska, ingen mens, ömmande bröst, viktuppgång, illamående, svimningar osv. Att jag inte tänkt på detta innan?
Jag ville väl bara inte inse fakta och jag trodde inte ens att jag kunde bli gravid ju!
Väl inne hos barnmorskan ber jag om att få göra ett gravtest. När hon ifrågasätter detta räknar jag upp alla symptom och hon blir då lika säker som mig på att där är en liten varelse inom mig.

Detta är första gången jag gör ett gravtest. Nervös är jag o svettas som bara den när barnmorskan stoppar ner stickan i provet. Normalt får man vänta några minuter, men efter ca 20sec tittar hon på mig å säger:
Vad ska du göra med fostret?

Känslorna inom mig är stora och blandade. Men utåt håller jag mig lugn o säger att jag ska fundera men tror att det blir en abort. Hon ställer sina rutinfrågor bl a. om det var meningen att jag blev gravid. Om jag inte skyddat mig. Om det var våldtäkt osv. Jag ger henne dem svaren jag vet att hon vill höra. Ingen våldtäkt, skyddet sprack, detta är ett misstag. Jag får en tid till kuratorn och går sen hem för att drunkna i mina funderingar.

Jag plussade!! Jag är gravid!! Vi vet ännu inte hur långt gången jag är, men jag tror då att jag är minst några veckor.

Jag behöver prata med någon. Jag vill bara skrika ut, JAG ÄR GRAVID!!
Allra helst vill jag berätta det för mamma. Nu behöver jag verkligen min mamma som mest, för jag har så många frågor. Men jag kan inte. Jag får inte berätta för någon. För då kommer han skada mig ännu mer...

Jag önskar så att jag kunde berättat för min mamma eller min extramamma eller vem som helst förutom mannen. Mannen som slog mig så hårt i magen när han fick reda på graviditeten. Mannen som slog mig så hårt att jag föll ihop till marken å blev liggandes i över ett dygn av smärta.

Jag ville så gärna säga följande mening:

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

Igår blev det en mysfika med min bästaste syster. Att umgås med denna tjejen är verkligen all terapi jag behöver!

?Only an act of true love can thaw a frozen heart?

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Det är en varm sommardag i julimånad.
Året är 2015 å jag har precis fyllt 18, tagit körkort och hämtat min coola bil som världens bästa föräldrar hjälpte mig till. (Min far övertalade bilförsäljaren att släppa den supersnygga demobilen några månader för tidigt för min skull #stolt,hihi). Livet lekte och jag levde på topp. Men samtidigt inuti min kropp växte något eller snarare någon utan min vetskap. Hur lite jag än åt gick jag bara upp mer å mer i vikt. Under styrketräningen svimmade jag. Är lågtryckare å tränar inte lika mycket som förr så det var inget att reagera för när det gällde blodtrycksfall och viktuppgång.
Någon vecka senare kommer suget. Suget efter speciell mat, sött, surt, salt, fett osv. Ovanpå kommer det underbara illamåendet. En sen kväll blev jag extremt sugen på havregrynsgröt med mjölk som jag inte ätit på över 2år. Men shit vad jag ville ha det och humörsvängningar gjorde att min hjärna i princip skrek efter det och trots att kl var över 24 tvingade jag ner, min såkallade pojkvän, låt oss kalla honom Anton hädanefter, för att han skulle få lugn o ro.
Dagen efter vaknade jag med värre illamående än någonsin förr. En kvart senare o min gröt var uppe. Några större funderingar på att testa mig?
Nää, för jag ville tro att mjölken var gammal...

Inom sjukvården är där många som frågat mig varför jag gick så länge utan att testa mig för ev graviditet. Jag tänkte göra ett mer detaljerat inlägg om detta senare. Men för att göra en lång historia kort har jag en fruktansvärt magkänsla sedan högstadiet. Min menstruation försvann ett tag å när den väl kom tillbaka fick jag en klump i magen och hade konstiga drömmar på natten. När jag var 13år gammal grät jag av rädsla för att aldrig kunna bli gravid trots att det egentligen inte fanns någon anledning till varför jag inte skylla kunna.

Jag är en människa som vill tro gott om alla. Jag är den som inte låter dig såra mig en eller 2ggr utan jag låter dig göra det ca 5, 6 eller 7ggr för säkerhetsskull.
Jag vill ge dig min tillit men har den senaste tiden insett att man ska inte lita på någon, inte ens sig själv...
Efter första våldtäkten då jag blev hotad o insåg att detta kommer upprepas, så sa jag till "Anton" att oavsett vad så ska du alltid använda skydd.

De flesta gångerna gjorde han det. Men efter alltför många gånger kom jag på honom med att ta av kondomen under akten. Men hur skulle jag märka?
Jag hade ju redan så ont där nere, så jag skulle knappast komma att känna skillnad med eller utan kondomen. Men iaf, jag kom på honom med att ta av den. Jag blev fruktansvärt upprörd o gav honom en rejäl utskällning. Men självklart fick jag sota för detta senare...

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

När dagarna blir längre å solen tittar fram börjar jag ana en ljusning långt framför mig emellanåt

Underbara skogarna på Söderåsen

När jag dör, gå inte efter mig. Sörj mig inte, mer än på min begravning. If I die young så kom ihåg att jag har det bra nu. Var inte ledsen du hade inte kunnat göra någon mer skillnad än du redan gör. När någon väl bestämt sig finns det varken någon eller något som kan ändra ens beslut.
Även om jag må se uppgiven ut nu o har skärsår över kroppen, så är det mitt sätt att fortsätta kämpa å fortsätta en stund till här på jorden.

När jag dör, gråt inte, håll hakan uppe å fortsätt ditt liv, precis som jag vill att du ska. Livet är kanske inte menat för oss alla. Att begå självmord tycker många är det mest egoistiska du kan göra för du lämnar så många människor efter dig och du är svag som inte reder ut dina problem. Jag tycker att begå självmord är tragiskt å att ingen ska behöva ta den utvägen. Men jag beundrar dem som gör det iallafall. Det krävs så otroligt mycket mod att ta steget o lämna jorden för något man inte känner till så bra, döden.
För det krävs så mycket för att få kroppen att sluta fungera. Man må säga att livet kan ta slut så fort o att man ska leva i nuet då man inte vet vad som händer imorgon. Men när tanken om att begå ditt eget liv slår dig å du påbörjar ditt avslut, är det svårt att genomföra då kroppen sätter igång sin överlevnadstaktik.

Om du verkligen hade velat försvinna härifrån, varför är du då fortfarande kvar?

Tro mig, jag tänker mycket på detta och det är många som frågar mig ovanstående fråga. Speciellt inom psykiatrin får jag ofta den frågan ställd till mig och så tillägger dem att jag är svag och självisk som säger å tänker att jag inte vet hur länge jag kommer orka. Men sanningen är att jag har insett, varför ha bråttom härifrån?
Liksom, så mycket har redan gått så fel, så varför inte försöka fortsätta stanna här ett tag till. Skulle allting bli mycket värre så har jag fortfarande ett val jag kan göra. Men om jag väljer att dö nu... så har jag inte längre några val kvar.

How can I survive when my mind wanna die?
Jag vill inte dö. Jag är innerst inne rädd för döden. Men jag vill bara inte leva längre. Jag vill bara att all smärta ska försvinna. Smärtan i kroppen, smärtan inom mig, smärtan när jag får tid att övertänka saker. Jag vill leva, men smärtan plågar mig.

Du frågar, vilken smärta?

Jag har inget riktigt svar på det. Men om du visste vad som rör sig i mina tankar skulle du veta hur mycket jag gråter. Du skulle veta hur mycket jag faktiskt kämpar. Du skulle se mig som en starkare kvinna än du någonsin träffat. Du skulle veta hur svårt det är att låta bli knivarna som dämpar ångesten för stunden. Du skulle veta vad mitt leende döljer. Du skulle veta hur det är att inte veta vad det är som är fel.

Det sorgliga är inte när man inte når sina drömmar. Det är när man inte har några.

När jag dör...

Ett enkelt leende kan dölja något så svårt

Den stora anledningen till att jag är vid liv idag är min bästa vän som jag inte vågar lämna än

Bilen rullar å för oss ner till centrala Lund. Jag parkerar på en utav de alla mysiga strosargatorna sedan går vi hand i hand mot stadsparken där valborgsfirandet är som störst. Detta är första gången jag ska se brasan här och jag har bara hört rykten om hur mycket fylla å folk här är. Vi promenerar en stund runt parken innan vi beger oss mot scenen där kören sjunger upp sig. När jag ser den redan stora folkmassan växer ångesten å tynger mig likt en 100-kilos skivstång på axlarna. Vad tänkte jag när jag föreslog denna platsen för min vän?

Tiden går å vi ställer oss nära scenen, beredda för lite allsång. Kl slår 20 å det börjar sjungas bland annat purple rain, av Prince som precis gått bort, å jag känner hur jag ryser i hela kroppen av de vackra stämmorna. Schlagerfestivalens Kizunguzungu ljuder också å halva publiken dansar med till refrängen. 3m från mig står ett äldre par på ca 80år å dansar glatt till den moderna musiken vilket gör mig så glad ,liksom wow, vilket lifegoal alltså!

Kören tystnar och scouterna går efter trummor in till rishögen å tänder fyr medan vi applåderar när elden blossar upp. Wow, så vackert! Valborg är nog bland de mysigaste högtiderna som finns att fira. Så enkelt å så mysigt att bara stå å titta in i å känna värmen av elden under en kväll med nära å kära. Trötta å glada beger vi oss hemåt för att vila upp sig inför en tripp till Ikea dagen efter.

Denna helgen som gått har varit så mysig men också påfrestande. Ni som hört talas om valborgsfirandet i Lund vet nog att det årligen kommer dit ca 25 000 människor under dagen. Jag som ibland får ångest å problem bara inför att gå till affären för att där är mycket folk. Men jag klarade av att åka dit å stå där bland alla andra 27 000 detta året. Helt otroligt vad nöjd jag är med mig själv. Vilket framsteg!!
Dagen efter blev jag inte ens liggande i sängen av utmattning utan vi åkte direkt till Ikea i Älmhult vilket också vara någorlunda överbefolkat, men jag tog allt med ro och sprang runt å lekte som jag alltid gör när jag är där med vänner, haha :')

Detta gör jag på Ikea... ställer mig i en garderob å när jag hör någon komma nära öppnar jag, går ut å skriker "I'm coming from Narnia". Sen när jag kommer till mattavdelningen sätter jag mig på en stor matta å frågar människor om dem kan hjälpa mig starta min flygande matta. Och sen gör jag lite yoga också på mattan. När vi kommer till ljusavdelningen tar jag ett ljus å går runt å sjunger luciasånger. Haha, ja, detta är lite av det jag brukar roa mig med på Ikea. Någon gång skulle jag vilja ta 3 grisar å skriva 1, 2 och 4 på grisarna sen sätta mig ner å titta på när personalen springer runt å letar efter gris nummer 3...

Nu är det ny månad och vi närmar oss sommaren. Ju varmare o soligare dagarna blir desto mer energi känner jag inom mig. Så underbart! Just nu bara njuter jag av att må någorlunda bra för stunden även om jag har mina dippar varje dag. Denna dagen tillbringar jag i mina föräldrars stuga tillsammans med min hund.

Njut av värmen o solen så länge vi har den. Glöm inte tanka D-vitaminer inför nästa istid, hihi!

At Ikea

Sköna maj du är såå välkommen

Valborgsbrasan, min vän o jag å alla andra människor

Jag går på kostschema just nu. Men vafan, ibland får man unna sig... dock gör jag det lite mer än ibland, haha!
Men fokusera på min fina utsikt istället för den annorlunda brunchen

I panik famlar jag efter tabletter mot ångest. Jag hittar några rosa å sveper ner 2st med ett glas saft (Theralen). Tiden går långsamt å allting snurrar. Ännu en panikångestattack...

Jag kollar efter i almanackan, 20dagar har gått sedan sist blodet rann nerför mina armar. Jag kämpar för att låta bli rakhyveln å knivarna. Det har nu gått 15min sedan mina tabletter gled ner i halsen. Ingen effekt ännu. Jag kan inte stå ut längre. Kroppen skakar, huvudet dunkar, illamåendet stiger, blicken fladdrar och det ringer i öronen på mig. Jag klarar inte fler attacker. Jag vet om att jag har många rakhyvlar hemma, men har gömt dem för mig själv långt in i skåp bakom grejer för att jag inte ska hinna ta den utvägen ur paniken. Men nu går det inte mer. Jag slänger ner grejerna ur garderoben å rycker ut necessären med bladen i. Jag sätter igång musiken jag lyssnar på när jag inte vill leva längre. Sen sätter jag mig gråtandes intill väggen å pressar hårt ner rakbladet i handleden i hopp om att träffa ådrorna å bli av med min ångest.

Mitt återfall har varat en hel vecka nu. Självskadebeteendet har blivit större å starkare igen. Jag skär tills jag lugnat mig sen plåstrar jag om för att slippa fördärva kläderna. När såren inte längre är öppna så bryr jag inte mig utan kan likaväl gå i kortärmade tröjor. För jag skäms inte för vad jag gjort och gör.

Jag har alltid varit motståndare till att ha Självskadebeteende, jag tycker själv att det är patetiskt och idiotiskt. Men när jag började själv så förstod jag alla som har problem med detta. Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt synd om de som skadar å fördärvar sig själva. Men jag respekterar det å ser människorna på ett helt annat sätt än någonsin förr.

De flesta personerna som kommenterar mitt sjävskadande har endast en sak att säga mig... du kommer ångra det sen när du blir äldre å det blir så fula ärr och du borde vara lite mognare o tänka på alla andra människorna i samhället som tycker det är äckligt att se på dina ärr.
Klart att jag tycker det är fult. Men tyvärr kom jag till en punkt där jag inte orkade med mer psykisk och fysisk smärta. Det tog mig ändå lång tid för o överväga att dämpa min ångest på det här sättet.

Första gången jag skar mig var på ett okänt och annorlunda ställe. Jag tänkte verkligen över allt innan jag skar. Om jag då skulle skära så insåg jag att det kommer bli märken för en tid framöver å då ville jag inte bara skära för skärandets skull utan det skulle symbolisera mer än bara psykisk ohälsa.

Jag tycker illa om min kropp. Ibland kan jag sitta å gråta över hur jag ser ut. Mest panik får jag över mina bröst. Jag har blivit misshandlad å våldtagen flera gånger och fått skador som läkt å inte längre syns. Men när jag blev gravid fick jag väldigt tydliga bristningar på mina bröst då de växte på tok för fort. Jag hann gå så långt att jag fick mjölkproduktion. Så det ända stället där det fortfarande syns att mannen har skadat mig är på mina bröst...

När jag valt plats att skära på tänkte jag även ut hur Jag ska skära. Jag kom fram till att skära fyra sträck bredvid varandra å ett snedsträck över de 4 sträcken. Alltså blev det som en 5:a på vardera bröst. Detta symboliserar antal våldtäkter jag kommer ihåg exakt hur å var de utfördes!!

Så varje gång jag skadar mig skär jag 10sträck för de 10 detaljerade våldtäkterna.
Detta gör det lättare för mig att lägga varje skadande bakom mig i efter hand. Plus att jag tänker att mina bröst är ändå redan så fula å fördärvade av mina bristningar. Det är inget fel att ha bristningar, men jag har ju inget barn så mina bristningar förde inget positivt med sig om man säger så.

Jag har börjat arbetsträna lite igen, såå härligt!! Inget drömjobb, men det är ett jobb och jag stortrivs med kollegorna :)

Jag sjunger med till radion å hinner i farten se 2 vildgrisar när jag passerar dem på motorvägen. Solen skiner o det är en perfekt dag för en roadtrip. Vår första destination blir Nimis, det stora konstverket byggt av drivved. Vi går nerför den branta backen å genom bygget å hamnar sen sittande på en sten vid vattnet. Det blåser lite, men jag är ändå inte frusen. Livet känns så bra för stunden att jag inte märker av kylan. Efter en stunds solande beger vi oss upp för den bendödande backen igen. #mjölksyra, haha!

Nästa delmål blev pannkaksladan i Höganäs där vi lyxade till det med en riktig ätardag. Kan starkt rekommendera detta stället till alla, speciellt barnfamiljer, det är gott, mysigt å man blir mätt! :')
Man kan också ta en härlig promenad bland djuren på gården.

Mätta å belåtna beger vi oss till Lager 157, typ en utav det bästa affärerna enligt mig, men dock blev det bara lite nya underkläder denna gång.

Sista destinationen blev en promenad på kullen. Wow, vilken utsikt vi fick när vi gick ut på en utav klippkanterna! Visst blåste det mycket vid havet, men gå i armkrok upp å ner för de branta backarna höjde kroppsvärmen.

Väl hemkommen både nöjd å glad med nya minnen å fina bilder bäddar jag ner mig i sängen....

Denna dagen var i lördags, det var en dag där jag hade energi att åka på utflykt å umgås med en vän. Det är inte ofta jag har en sådan dag. I söndags blev jag liggandes hela dagen å hade ingen som helst ork att göra någonting.

Varje gång jag har en bra dag å alla tror att jag är på bättringsvägen så kommer det bakslag strax därpå som trycker tillbaka mig längre ner än jag tidigare varit. Då ligger jag bara å sover å när jag väl vaknar snurrar jag runt för att somna igen i hopp om att inte vakna mer.

När det gäller att hitta på positiva saker som att umgås med vänner, träna, åka på utflykt osv. Så får jag blandade känslor. För jag vet att jag kommer ha kul för stunden. Men jag vet också att jag kommer vara utmattad å må fruktansvärt dåligt för en period därpå.
Detta är typiskt pga min utbrändhet...

Jag ser honom komma gåendes ut genom dörrarna på stationen. Alldeles genomsvettig ger han mig en tafatt kram å vi börjar långsamt gå för att prata å lära känna varandra i solskenet. Detta är andra gången någonsin jag träffar killen...

Första gången var på stan tillsammans med min bästa vän då vi väntade på tåget tillsammans å denna killen kom fram för att klappa min valp...

Efter någon timmes promenad lyckas hunden tugga sönder kopplet om och om igen efter ex antal försök att knyta ihop det. Jag ursäktar mig för att gå hem till min lägenhet å hämta nytt koppel till hunden. Han följer efter. Väl i lägenheten går allting så snabbt men ändå så långsamt. Jag ber honom gå hem då jag skulle upp tidigt dagen efter. Han lämnar inte lägenheten utan sätter sina läppar mot mina för att sen pressa sin tungspets in i munnen på mig. Inte kärleksfullt, utan mer bestämt å hårt. Några sekunder senare har han dragit av mig min tröja å tar på mina bröst innan han knäpper upp min bh. Jag ber honom sluta å säger till honom återigen att lämna lägenheten. Han lyssnar inte på mig och nu står jag med hans hand innanför mina träningsbyxor som han snabbt drar av mig för att fortsätta in innanför trosorna på mig. Jag försöker dra mig undan men inser att jag är maktlös mot denna nästintill 2m långa mannen. Nu ligger jag helt naken på sängen å inser att imorgon kommer jag vara en helt förändrad kvinna...

Jag känner hur han tränger in i mig hårt, först långsamt sen snabbare. Smärtan blir outhärdlig å jag skriker till. Han fortsätter om och om igen. Tiden går å efter att ha legat där maktlös på rygg med honom över mig i ca 6 timmar slutar han å går in för att ta sig en dusch i mitt badrum innan han säger hejdå å lämnar mig där i min säng, blödande och sårbar. Jag somnar å när jag vaknar efter några timmar har jag en olidlig smärta i magen, underlivet, mår illa och min säng är alldeles blodig å kladdig...

Idag är det exakt 1år sedan jag förlorade min oskuld till en våldtäktsman. Men just då visste jag inte att det var en våldtäkt. I och med att jag aldrig haft sex tidigare å knappt ens haft en pojkvän så trodde jag där och då att det var så det skulle gå till. Jag inbillade mig själv att det skulle göra så ont å att man ska må dåligt efteråt å blöda i över en vecka. Efter den gången fick jag panikångestattacker så fort mörkret infaller.

Denna händelsen var bara en start på en lång å tuff period för mig.

Igårkväll när jag skulle in i mataffären strax före stängningsdags såg jag honom påväg in där med några tjejer. Jag blev först chockad men sa sen till mig själv att jag inte ska låta honom påverka och skrämma mig längre. Jag måste kunna få lov att gå in å handla även om han är där. Efter någon minuts velande såg jag Securitas rulla in å jag bestämde mig för att ta modet till mig å kliva ur bilen för att gå in i lokalen där mannen som gjort mig så illa befann sig. Väl framme i kassan stötte jag tillslut på honom och jag såg honom rätt in i ögonen för första gången sedan den 1:a december då han dödshotade mig och jag sprang in till polisen i panik.
Igår sa han ingenting utan gick därifrån som om inget hade hänt. Men jag, jag gick därifrån stark och stolt för att ha överträffat mig själv genom att utsätta mig för de tuffa minnena som faktiskt kom tillbaka när jag såg honom igen på så länge. Visst fick jag mycket ånget, blev rädd och frustrerad. Men jag tror också att jag lyckades förvirra honom genom att visa honom att han inte skrämmer mig längre då jag annars brukar vända eller springa så fort jag ser honom. Men denna gången stod jag vara kvar helt rak i ryggen som om jag bara var starkare än någonsin.

Denna dagen har varit tuff då jag tyvärr tänkt mycket på förra årets händelser och gårdagen plus att jag har även fått ett återfall idag igen när det gäller mitt självskadebeteende. Jag klarade iaf 20dagar utan att skada mig denna gången.

För 1år sedan kände jag olidlig fysisk smärta, men också psykiskt då jag kände mig äcklig efter vad han hade utsatt mig för. Men det är inget att skämmas för. Det är inte offrets fel när det gäller våldtäkter och är du osäker på om du varit med om våldtäkt eller inte. Berätta för någon vad som hänt å hur du kände och låt dem avgöra om du bör gå vidare med fallet eller få hjälp i form av terapi eller nåt, iaf för din egna skull.

Notera att jag var klädd i träningskläder dagen detta hände och att det knappast var någon speciellt utmanande utstyrsel...

Kraaaaaaaam <3

Hihi, såhär ser jag ut när jag tränar i vanliga fall

Jag tar min kvällsmedicin å bäddar sen ner mig å tänker på allt jag ska hitta på dagen efter. Ögonlocken är alldeles svullna av trötthet å jag somnar snabbt denna kvällen. När jag efter 8 timmars drömmande vaknar av mig själv, hoppar hunden upp å pussar mig för att sen hämta sitt rep redo för att gå ut å leka. Jag tittar på klockan å gör upp en plan i mitt huvud för hur jag ska lägga upp min dag för att få ut så mycket som möjligt av den. Gå ut med hunden, jogga, äta frukost, ut med hunden, titta på tv, styrketräna, simma, gå ut med hunden, slappa, äta, sova...

Jag gör ett försök att resa mig ur sängen. Men det går inte, min kropp vägrar samarbeta med mitt huvud. Tröttheten bara slår emot mig likt något tungt ligger ovanpå mig. Jag väntar 5min å gör sen ett försök igen, men det går verkligen inte!
Jag kan inte. Jag kämpar å tänker så positivt jag kan, men kroppen vill fortfarande inte röra på sig. Jag inser att jag blir liggandes här idag, å jag vet inte när jag kommer upp igen...

Detta är en normal dag för mig. Att jag vaknar upp men kan inte kliva upp ur sängen. Detta problemet har bara blivit större å större för mig det senaste året. Ibland kan jag bli liggandes å inte gå utanför min lägenhet på över en vecka. Jag rör mig bara fram och tillbaka till badrummet. Jag äter inget under mina tröttaste perioder å jag orkar knappt ens dricka å ens lyfta ett glas.

Jag har i över 2år påtalat att det är nåt fel på mig, å då inte bara psykiskt, utan också fysiskt. Men när jag väl fått komma till en läkare en gång under ett år fick jag bara höra att jag är en lat tonåring. Å hos nästa läkare fick jag höra att jag skulle rycka upp mig å att det bara sitter i psyket. Efter min överdos fick jag hjälp av Barn och Ungdomspsykiatrin som sa att det är min depression som gör mig så trött å att efter lite antidepressiva kommer jag må bra igen. När jag blev inlagd första gången på psykiatrin nu i Januari detta året bad jag dem ta prover på mig. Men jag fick aldrig något provsvar...

När jag blev tvångsinlagd i februari bad jag även dem ta blodprov å sen dessutom ge mig svaren, för jag gav mig fan på att det var nåt fel fysiskt hos mig. Japp, det var en jävla massa fel! :')

Efter 3 veckor på psyket börjar jag medicineras för järnbrist, D-vitaminbrist och högt sköldkörtelvärde . Alla 3 fysiska problem som har bland annat utmattning som symptom, märkligt va?!

Men tyvärr går det inte fort för dessa värden att återställas trots medicinering. Så jag får fortfarande uppleva sådana dagar då jag bara trycks ned av energibristen. Har du haft något av detta så kan du nog ana hur jag mår när jag har de dagarna då det är tufft. Men att ha allt detta plus utmattningssyndrom med svår depression, det ger en sådan trötthet så ni anar inte. Jag som är van vid att hålla mig sysselsatt, tar detta så fruktansvärt hårt på mitt psyke. Ibland gör den tröttheten att jag sitter å skadar mig själv, för det är såå jobbigt att vilja något men inte kunna göra det för att du hela tiden känner ett sug efter att bädda ner dig å sova för alltid.

De senaste 4 dagarna har jag haft sån jobbig trötthet, men dock har jag orkat ta mig ut å gå till jobbet. Men att sen gå upp för trapporna in till min lägenhet gör såååå ont att jag inte vill leva längre.

Lärdom av detta är att, stå på dig!!
Be om second opinions, det har alla rätt till. Ta ett blodprov extra istället för ett för lite. Så lite kan göra så mycket. Det är bättre att lämna bort lite blod för att sen få hjälp å må bättre än någonsin.

Kraaaaaaaam<3

Min Gris i de vackra vårblommorna