Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Men imorgon, imorgon sker det ni väntat på. Ni ska få släppas ut till era föräldrar, nära o kära för att senare få sjunga om studentens lyckliga dagar. Många av er har sparat ihop pengar, gått o köpt den vackraste klänningen av alla, eller stiligaste kostymen av de få. På den stora dagen för bal har ni gått fram på den utrullade röda mattan, antingen själva eller med er kavaljer, för att sedan äta gott med följt av dans fram till nattens småtimmar...

Imorgon fredagen den 10:e Juni är en dag fylld av alla möjliga känslor. För er som springer ut för att senare bege er ut på stan på era studentflak finns det för stunden gott om glädje. Något senare slår det er att ni nu lämnar skolan, ni lämnar era nyfunna vänner och ni lämnar eran barndom. Många av er kommer bli gratulerade o välkomnade in i arbetslöslivet. Ni kommer vara nervösa, vissa kanske något frustrerade, o någon kanske rentav deprimerad då det är en stor sak att lämna studierna bakom sig.

Några av er har redan sökt in till högskolor runtom i landet, kanske vissa runtom i världen!! Grattis till er och lycka till med plugget.

Några få av er har redan sin framtid räddad, eller kanske iallafall i nuläget, då ni har jobb att gå till direkt...

Så mycket glädje för er, så mycket lycka, så många tårar och nervositet. Men sedan finns det vi andra. Vi som faktiskt inte fått chansen att gå klart gymnasiet o springa ut o ta studentexamen år 2016...

När jag jobbade för mycket o fick diagnos utmattningssyndrom fortsatte jag i skolan o kämpade som bara den. Men under höstterminen i 2:an på gymnasiet blev det för mycket för mig. Jag fick ingen sömn, jag blev sjuk på riktigt typ i 40 graders feber varannan vecka och jag slutade äta...
Precis innan jullovet 2014 gick jag till min skolkurator, ett möte som skulle komma att förändra min framtid mer än den redan hade ändrats.

Min kurator förstod mig väl, kanske rentav lite för väl ibland enligt mig. Han var den första som såg att jag rasade i vikt mer o mer för varje vecka o gick in i en tillfällig ätstörning. Han såg att jag fortfarande levde under stress trots att jag nästintill slutat jobba vid sidan om skolan. Det var han som märkte att jag inte sovit mer än 2h i snitt det senaste halvåret. Det var han som fick in mig på spåret att dra ned på skolgången och rentav göra studieuppehåll vårterminen 2015 då det var han som såg att jag inte längre ville leva...

Höstterminen 2015 försökte jag igen men i klassen under den jag tidigare gått. Men ja, för det första fick jag börja med att gå efter ett schema som låg på 110% första veckorna trots att jag fortfarande var utbränd o endast skulle läsa högst 70%...

Men det som faktiskt fördärvade allting för mig var graviditeten. Någon vecka in i skolan fick jag veta att jag var gravid vilket inte gjorde det lätt för mig. Jag hade, som jag tidigare nämnt, ett fruktansvärt graviditetsillamående. Jag kräktes flera gånger per dag, hade extrem huvudvärk, magont o mådde bara såå dåligt. Att svimma var inte heller några problem för mig. Omg, så kissig jag blev också... Första gången jag misstänkte snabbt, men endast lite, att jag var gravid var när jag hoppade studsmatta hos mina föräldrar. Shiiiit vad kissig jag blev!! Jag typ bara, jag är 18år gammal och har svårt för att hoppa studsmatta för jag tror att jag ska kissa på mig. Hmm...
Så ja, graviditeten tog verkligen över mitt liv. Att kräkas så mycket som jag fick stå ut med gjorde inte heller det lättare för mig att gå till skolan. Liksom, springa ut o in till toaletten varje dag? Alla hade ju märkt att det var nåt fel på mig o börjat undra. Jag fick ju verkligen inte heller berätta för någon om något så mitt enda val var att sluta gå till skolan helt enkelt...

Denna veckan har jag verkligen fasat inför i över 1år, dock trodde jag inte att det skulle bli fullt så jobbigt som det faktiskt är just nu. Usch så många tårar det blivit under veckan som varit. Varje gång jag hör studenterna blåsa i sin visselpipa skär det i hjärtat på mig. Varje gång jag sett vänner lägga upp sina bilder om studentfirande på sociala medier har ångesten stigit inom mig. Varje gång någon vän har pratat om sin student har jag fått kämpa för att hålla inne tårarna. Och ännu är veckan inte över...

Det gör så ont i mig. Jag skulle ha varit där bland mina klasskompisar o haft det bättre än bäst just nu... Jag skulle få hashtaga student 2k16 på Instagram... Jag skulle få skriva o skicka ut inbjudningar till mina nära o kära som jag ville ha där på min dag när... Jag skulle få vara stolt över mina prestationer... Jag skulle få ta studenten o leva enligt samhällets normer...

Imorgon den 10:e Juni kommer jag stå där utanför skolan o titta på när mina vänner o min klass springer ut fyllda av lycka o glädje. Utåt sett ska jag försöka visa mig glad hela dagen imorgon, men jag vet att det kommer krävas både mycket mod, styrka och preliminärt några lugnande tabletter innan för ångesten...
För inne i min kropp kommer jag vara ledsen, frustrerad, arg, förbannad, deprimerad, glad, förkrossad o fylld av ångest. Inombords är jag så nedbruten denna veckan då jag dels är arg på mig själv men mest arg på killen som våldtog mig förra året och hotade mig samt tryckte ner mig så hårt att jag inte vågade berätta och visa sanningen så jag kunde gå klart gymnasiet.

Grattis till alla er som tar eller redan har tagit studenten. Men mitt i all lycka, ha gärna i åtanke hur det är att vara mig som står där bredvid.

Ska jag köra med en liknelse kan jag ta detta som exempel som ett avslut på detta inlägg:

Tycker du det är jobbigt när jag pratar sarkastiskt om mitt mående o drar skämt om vad jag gått igenom, om mitt självskadebeteende eller om självmord?

Tänk då på hur jag har det när du står framför mig o pratar om studenten redan ett halvår innan du ens är där. Tänk hur det är att få höra dig älta detta, för dig, baaaara positiva evenemang. Tänk att få höra om det om och om igen, se bilder överallt på alla medier och dessutom höra er studenter ända in i lägenheten oavsett om jag har stängd balkongdörr å hög musik o bor 1km ifrån där ni har era evenemang i parken.

Imorgon kommer bli en dag fylld av panikångestattacker sol jag redan haft vid flera tillfällen under hela veckan. Men jag ska ändå stå där och försöka glädjas åt er studenter trots min otur o annorlunda väg här i livet...

Var rädda om er här i studenternas tider!

Kraaaaaam

Ett litet leende ovanpå all smärta som finns inom mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det? När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp. Tystnaden som följer känns ...

Nu är det verkligen längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Egentligen så har jag ingen bättre förklaring än att jag varit sjuk/är sjuk, jobbat, umgåtts med killen och att jag har varit allmänt lat. Just nu står allting stilla i mitt liv. Inte myc...

Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig! Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fre...

Idag är det 13 dagar sedan jag skar mig senast och jag har inte planerat självmord sedan över en vecka tillbaks, förutom lite igår. Bra eller dåligt? Avgör själva. Senaste veckan har varit mer positiv än förut. Jag har känt mig gladare och pigga...

Dagarna går o jag får starkare ångest över min framtid o för att tiden går så fort. Veckorna går långsamt men ändå så snabbt. Jag känner stress över att jag snart måste göra mitt val. Leva eller dö... För snart 2år sedan var min plan att inte uppl...