Ångesten växer inom mig likt en bomb som ska explodera vilken sekund som helst. Pulsen rusar och hjärtat kämpar för att banka runt blodet i kroppen på mig. Kallsvettandes reser jag mig långsamt upp ur sängen för att undvika för kraftigt blodtrycksfall å svimning. Med vinglande steg skyndar jag mig till badrummet för att sen stanna upp i 3sec för att göra valet. Ställa mig i kalldusch eller skära...

Valet är tyvärr enkelt...
snabbt å gjort står jag nu famlandes med rakhyveln i köket. Hjärnan kämpar för att koncentrera sig på uppgiften att ta isär ett rakblad medans ögonen protesterar genom att göra det lite svart då och då. Äntligen, ett rakblad är loss, snart är detta över...
Jag trycket långsamt och försiktigt bladet mot min handled och pressar sakta neråt samtidigt som jag drar. Kroppen reagerar genom att rycka till första gången i ren reflex. Men efter varje millimeter blir det mindre smärtsamt å i takt med att ångesten släpper, tappar jag rakbladet å sjunker nu ihop i en hög på golvet för att se hur blodet rinner längs mina armar.
Panikångesten är borta...

Igår fick jag ett så kallat återfall när det gäller mitt självskadebeteende Jag hade inte skadat mig själv på hela 12dagar fram tills igår då jag var för svag för att stå emot de blänkande, vassa, rakbladet i mitt badrum. Ångesten tog över min kropp och den allmänna tröttheten gjorde mig lätt upprörd å lät det leda till ännu en jobbig panikångestattack. Ja, jag gjorde som ovan å skar mig lite tills jag lugnade ner mig själv. Men redan på kvällen ångrade jag det starkt å kände mig besviken över mitt dumma beslut att ta bladet istället för en kalldusch. Men det som gör mig mest rädd är att igår kändes det bättre än de senaste gångerna jag skurit mig, vilket kan betyda en ny början på en till tung period. Idag har jag hittills skurit mig 2ggr uner de 4:a attackerna jag haft.

Men detta är, trots att det är både ohållbart å dumt, mitt sätt att överleva just nu. Men snälla ni, börja aldrig skada er själva. Det är så otroligt svårt att komma ur det...
Jag trodde jag hade lyckats sluta med det, men uppenbarligen hade jag fel denna gången. Men nu är det bara på det igen å hoppas på att jag klarar fler dagar utan skador denna gången.

Man kan likna det vid att sluta med rökning eller snus osv. Man kan bli beroende efter att ha pushat sig genom det de första gångerna å sen får man ett sug när man väl vill sluta...

Men jaja, jag hann med ett litet leende igårkväll iaf när jag umgicks med min fina extrafamilj i simhallen, hihi! :)

Va rädda om er!
Kraaaaaaam

Fikamys i klubben efter vattenpolo

Trött men med ett leende på läpparna innan tårarna tog över strax innan svängen till sjukhusparkeringen, likt lugnet före stormen! :)

Hjärtat slår snabbare för varje minut å jag känner det som hårda slag varje gång klaffarna slår ihop. Andningen ökar i takt med att kallsvettandet startar. Det kryper i hela kroppen på mig likt myrors ben springandes på huden. Jag försöker fokusera blicken men lyckas inte då allting börjar snurra å det svartnar för ögonen. Det är bara en till panikångestattack, jag kommer inte dö, eller?

Jag lider av panikångestattacker sedan snart 1år tillbaka. Första panikångestattacken fick jag efter att jag var med om min första våldtäkt.
Jag skojar inte om jag haft säkert uppemot 500 panikattacker sen i April 2015. Panikångesten tog över mitt liv...

När jag försökte mig på skolan i höstas kunde jag få en sån attack att jag fick skynda mig ut från salen å låsa in mig på toaletten tills det var över, eller springa hem.

Jag har bland de värsta panikångestattackerna då mina kan vara i upp till 4h per gång vilket är länge å fruktansvärt jobbigt.
Panikångest säger många är ofarligt och att man aldrig kan dö utav det trots att man tror det när man väl har den. Men det är vad man gör under tiden som kan leda till döden.

Det finns metoder för att minska å lindra panikångestattacker, det gäller bara att hitta rätt sätt för just dig.
Jag brukar ta till detta när jag får en:

• Ta en lugnande medicin
• Måla i mina målarböcker
• Andas i "fyrkant"
• Ta en promenad
• Träna
• Lyssna på musik
• Skriva/ringa en vän/hjälplinje
• Ställa mig i en kalldusch
• Läsa
• Äta något lååååååångsaaaamt (fokusera)
• Tröstas av hunden
• Skära mig

Det är strategier som den sista som kan bli farliga och kan utveckla nåt som jag har nu, SJÄLVSKADEBETEENDE. Japp, jag skär mig, men det är mitt sätt att ta bort ångesten för stunden å fortsätta leva. Men snälla ni som läser, gör ALDRIG detta. Det kan gå såå fel, plus att ni ångrar er om inte förr så senare när ärren kommer.
När jag får mina attacker vill jag aldrig mer genomlida dess liknande å överväger då självmord... men jag har klarat mig hittills så den kan ni andra också som får/har samma problem!
Människor säger att panikångestattacker är ofarligt, men hur kan då så många unga dö för tidigt?

Det krävs mycket för att avsluta sitt liv på egen hand och under en panikångestattack har vi oftast nedsatt förmåga att fatta beslut och är mer impulsiva, vilket då kan leda till antingen försök eller till och med till genomfört självmord.
Låter panikångestattacker fortfarande ofarligt?

man ska ta oss på allvar som lider av detta, för det är allvarligt!! men ja, vi dör såklart inte av själva ångesten, utan det vi gör för att bli av med all ångest som står på bröstet när vi försöker andas.

Idag är jag på bättringsväg och får "bara" några små panikångestattacker i veckan :)

Innan hade panikångesten mig, idag har jag panikångesten! :)

Jag säger bara Fuck psykisk ohälsa.

Ha en fin dag, för det ska jag ha i detta härliga vårväder!
Glad påsk!
Kraaaaaaam

Alarmet slår igång med den där hemska signalen som betyder dagsförennydagslutaliggaålatasig-tonen. Klockan är 7 en söndagmorgon. Hur tänkte jag när jag ställde alarm överhuvudtaget? Jag har ju inget viktigt att göra... eller har jag det?
Jag drar mig å Alarmet ljuder igen, hunden vaknar å ber mig stänga av signalen genom att hoppa upp på min mage å ge mig massor av blöta pussar i ansiktet!!
Okej, det är väl bara att kämpa sig upp då å ta tag i sitt liv för att överleva denna dagen också....

I helgen hade jag permission lördag-söndag. (Permission innebär att man får åka hem eller iväg för en stund från, nu i mitt fall, sjukhuset.)
Jag valde att spendera denna permis i stugan med min lilla vovve fram till söndagsmorgon då jag hade planerat en tripp till Söderåsens nationalpark för en morgonpromenix. Ja, när klockan ringde var jag ju inte speciellt pigg på det, men tog mig upp iaf å var påväg i bilen efter bara några minuter. Tindra var superpepp på att springa en runda. Eller ja, sålänge hon fick vara med mig så var hon nöjd. Väl framme på parkeringen klädde jag min lilla Tindra i hennes fleecetröja vilket hon tyckte var onödigt för det är ju inte snö längre, så bara denna process tog säkert 10min innan vi vart igång. Men äntligen var det dags å vi tog oss runt å över vattnet å gick ända upp på toppen för att stå däruppe å njuta av utsikten denna kalla vårdagsmorgon. Backen upp känns rejält i benen men är så värt mödan för att sen kunna ta massor av fina bilder däruppe.

Att gåspringa den rundan som vi tog gick på ca 1,5h vilket är lagom för att sen kunna vara stolt över mig själv resten av dagen.
Det är sådana dagar som denna söndag som jag mår bra utav. En promenad låter för många som ingenting. Men för mig som ibland kan ligga i sängen i dagar innan jag går ut i friskluften är det ett stort framsteg i rätt riktning för mig :)

En promenad med motiverande musik i lurarna och ens bästa vän vid sin sida gör så gott för både kropp och psyke.

Det är som en diamant i min vardag.

Kraaaaaam

Hejhej!

Igår hade jag en superbra kväll med min extrafamilj ifrån simningen :)

Nu när jag ligger på sjukhus så skulle dem sötingarna överraska mig, men när det inte riktigt gick då jag var borta när dem tänkte komma hit så bestämdes det att vi alla skulle gå ut å äta istället! Vi var då på Rosegarden och åt buffé, så sjuuukt gott!!

Under tiden jag har varit inlagd (3veckor på tors) så har jag börjat uppskatta det där lilla extra lite mer än förut. Som att få gå i mina egna kläder, få gå ut å ta den där promenaden eller som nu att bara få sitta å prata med ens finaste vänner å äta lite gott för en kväll♡ 

Dessa vännerna jag har, eller snarare familjemedlemmar, I simklubben betyder så mycket för mig och just nu betyder dem så mycket extra då de fortfarande finns vid min sida å får se å vara med om allt jag går igenom. Tack snälla för igår finisar å tack till alla er som finns här för mig å hjälper mig förlänga livet med alla skratt!

Hihi, tack snälla för den fina målarboken å pennorna♡

Ta vara på det lilla och lev varje dag till fullo för allt kan förändras så otroligt fort, det har jag fått lära mig änsålänge♡

Kraaaam