Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det?

När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp.

Tystnaden som följer känns som en evighet. Men i mitt huvud är det inte tyst. I mitt huvud hör jag mig själv säga att jag är överlycklig för jag är ju GRAVID!! Jag som inte trodde jag kunde bli gravid. En annan tanke som flyger förbi ställer frågan om hur jag kunde låta detta ske och säger att det är mitt fel alltihop. En tredje tanke bara skriker. Den skriker HJÄLP MIG, ser ni inte vad som pågår, jag har ju inte slarvat med preventivmedel, detta är inte mitt fel, han våldtog ju mig!!

Men en minut senare hör jag mig själv säga det jag bestämt mig för tidigare, alltså inte sanningen...:
Jag hade sex med en kille ett flertal gånger, men just en gång tidigare i somras råkade kondomen spricka. Alltså var allting bara ett misstag och ingens fel.

Kuratorn frågar mig om jag tänkt över de valen jag hade framför mig. BEHÅLLA eller ABORT. Jag vill inget av det, jag vill bara spola tillbaka tiden till när jag var barn o kunde leva utan bekymmer.
Jag önskar att jag kunde gjort som i Pippi Långstrump, äta en ärta som gjorde att jag kunde förbli som barn hela livet.

Men nu sitter jag därinne hos kuratorn som frågar mig, den precis 18-år-fyllda tjejen, vad hon ska göra med barnet som växer i sin mage.
Valet var nog det svåraste och jobbigaste val jag någonsin gjort och någonsin kommer att göra.

Jag själv ville behålla barnet. Jag ville egentligen ingenting annat. Det finns människor som frågat mig hur jag tänkte när jag sa så. Såhär tänkte jag:

Jag har depression och utbrändhet, men barn har alltid gjort mig gladare. Okej, vissa barn är jäkligt jobbiga, haha! Men jag är barnkär och har en stor barnlängtan och mitt barn, mitt barn hade varit UNDERBART. Jag hade gjort allt för mitt barn, verkligen. Jag tänkte verkligen igenom allt, både negativt och positivt för de bägge alternativen jag hade. PENGAR var det de flesta människorna frågat mig om och oroat sig för. Men just pengarna var den enklaste delen faktiskt. För jag har 2 fantastiska föräldrar som antagligen hade blivit lite förvånade först men sen bara glada över att få ett barnbarn. Det hade kunnat vara deras första barnbarn, just mitt barn... Jag vet att mina föräldrar hade gjort samma sak som mig. Dem hade gjort allt för mitt barn och min mamma hade hjälpt mig med allt vad det gäller mamma-biten. Så pengarna, det hade aldrig varit några problem. Jag vet att jag hade klarat det oavsett hur dålig min psykiska ohälsa kunnat vara. För JAG vet att ett barn hade gett mig kämparglöd, precis som min hund ger mig. Min hund (lilla Grisen) kallar jag för min lilla rehabhund, för hon var tänkt att få ut mig mer. Nu är det henne jag tänker på när jag känner för att lämna denna jord. Jag är ju hennes värld, hennes mamma, hennes allt och jag kan ju inte lämna henne. Nu är ju Grisen som ett barn till mig, men tänk om Grisen kunnat få ett människosyskon, då hade jag haft ÄNNU MER att kämpa för och ännu mer att faktiskt LEVA för. Så för mig tror jag faktiskt att barnet hade kunnat vara bra.

Men det som övervägde mitt val var tanken om barnets bästa. Hade jag låtit det gå 6månader till hade mitt barn kunnat tvingas leva under hot o våld. Mitt barn hade kanske fått genomlida så mycket smärta som jag gått/går igenom. Och jag önskar ingen detta, inte ens min värsta fiende. Mitt barn och jag hade kanske slutat som i många andra fall, misshandlade till döden.

Men mitt barn hade också kunnat tvingas vara med om att vi flyr och får leva med skyddad identitet.

Men det värsta är att mitt barn hade varit ett våldtäktsbarn. Det hade varit det värsta tänkbara scenariot när barnet börjar ställa frågor om sin pappa och om sin egen uppkomst.

Helst av allt vill jag att mitt barn ska växa upp med bägge sina föräldrar och under bra omständigheter. Utan att det finns några problem med saker som rökning, droger och alkohol inblandat. Jag vill att mitt barn ska ha en optimal uppväxt. Jag vill kunna uppfostra mitt barn tillsammans med en riktig man till pappa.

Men den dagen du höjer din hand över en kvinna, är den dagen du officiellt inte längre är en man.

Innerst inne visste jag redan från början vad det mest rättvisa valet var. För den viktigaste personen i detta valet var mitt barn. Och jag vet om att barnet hade inte haft det sådär optimalt som jag hade velat i och med killen som hade kallats för pappan. Mitt val blev alltså...

ABORT

Min lilla Grisen

Nu är det verkligen längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Egentligen så har jag ingen bättre förklaring än att jag varit sjuk/är sjuk, jobbat, umgåtts med killen och att jag har varit allmänt lat. Just nu står allting stilla i mitt liv. Inte mycket positivt o inte mycket negativt. Jag lever efter ett steg fram o ett steg bak hela tiden. Det suger lite men ja, det blir iallafall inte ännu sämre som det blivit innan...

Just nu sitter jag i Spanien, sjuk i världens förkylning/influensa. Jag är här för att träna då det är ett träningsläger. Okej, det är verkligen inte vad jag kallar träningsläger egentligen då jag varit med om betydligt tuffare!! Men ja, jag ska väl inte klaga i och med att jag ligger ändå på hotellet med feber o skit, så allt kan kvitta.

Hemlängtan finns tyvärr såklart. Dels för min hälsa men också av annat. Men jaja, jag försöker ändå se det lite positivt ibland här, för  jag får ju äta mycket glass på hotellet! :')

Okej, jag ska snart skriva det där lååååånga inlägget som kommer vara uppföljning av de andra uppdateringarna som handlat om min graviditet. Kanske kan jag orka det när jag frisknar till här i Spanien.

Ha det bäst så hör jag snart av mig härifrån varma Spanien!

Ikväll fanns det en chokladfontän på middagsbuffén här på hotellet. Det var gott.

Jag, lillasyster och killen på flyget hit

Okej, här är jag o Syrran på snedden på stranden, men äsch