I panik famlar jag efter tabletter mot ångest. Jag hittar några rosa å sveper ner 2st med ett glas saft (Theralen). Tiden går långsamt å allting snurrar. Ännu en panikångestattack...

Jag kollar efter i almanackan, 20dagar har gått sedan sist blodet rann nerför mina armar. Jag kämpar för att låta bli rakhyveln å knivarna. Det har nu gått 15min sedan mina tabletter gled ner i halsen. Ingen effekt ännu. Jag kan inte stå ut längre. Kroppen skakar, huvudet dunkar, illamåendet stiger, blicken fladdrar och det ringer i öronen på mig. Jag klarar inte fler attacker. Jag vet om att jag har många rakhyvlar hemma, men har gömt dem för mig själv långt in i skåp bakom grejer för att jag inte ska hinna ta den utvägen ur paniken. Men nu går det inte mer. Jag slänger ner grejerna ur garderoben å rycker ut necessären med bladen i. Jag sätter igång musiken jag lyssnar på när jag inte vill leva längre. Sen sätter jag mig gråtandes intill väggen å pressar hårt ner rakbladet i handleden i hopp om att träffa ådrorna å bli av med min ångest.

Mitt återfall har varat en hel vecka nu. Självskadebeteendet har blivit större å starkare igen. Jag skär tills jag lugnat mig sen plåstrar jag om för att slippa fördärva kläderna. När såren inte längre är öppna så bryr jag inte mig utan kan likaväl gå i kortärmade tröjor. För jag skäms inte för vad jag gjort och gör.

Jag har alltid varit motståndare till att ha Självskadebeteende, jag tycker själv att det är patetiskt och idiotiskt. Men när jag började själv så förstod jag alla som har problem med detta. Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt synd om de som skadar å fördärvar sig själva. Men jag respekterar det å ser människorna på ett helt annat sätt än någonsin förr.

De flesta personerna som kommenterar mitt sjävskadande har endast en sak att säga mig... du kommer ångra det sen när du blir äldre å det blir så fula ärr och du borde vara lite mognare o tänka på alla andra människorna i samhället som tycker det är äckligt att se på dina ärr.
Klart att jag tycker det är fult. Men tyvärr kom jag till en punkt där jag inte orkade med mer psykisk och fysisk smärta. Det tog mig ändå lång tid för o överväga att dämpa min ångest på det här sättet.

Första gången jag skar mig var på ett okänt och annorlunda ställe. Jag tänkte verkligen över allt innan jag skar. Om jag då skulle skära så insåg jag att det kommer bli märken för en tid framöver å då ville jag inte bara skära för skärandets skull utan det skulle symbolisera mer än bara psykisk ohälsa.

Jag tycker illa om min kropp. Ibland kan jag sitta å gråta över hur jag ser ut. Mest panik får jag över mina bröst. Jag har blivit misshandlad å våldtagen flera gånger och fått skador som läkt å inte längre syns. Men när jag blev gravid fick jag väldigt tydliga bristningar på mina bröst då de växte på tok för fort. Jag hann gå så långt att jag fick mjölkproduktion. Så det ända stället där det fortfarande syns att mannen har skadat mig är på mina bröst...

När jag valt plats att skära på tänkte jag även ut hur Jag ska skära. Jag kom fram till att skära fyra sträck bredvid varandra å ett snedsträck över de 4 sträcken. Alltså blev det som en 5:a på vardera bröst. Detta symboliserar antal våldtäkter jag kommer ihåg exakt hur å var de utfördes!!

Så varje gång jag skadar mig skär jag 10sträck för de 10 detaljerade våldtäkterna.
Detta gör det lättare för mig att lägga varje skadande bakom mig i efter hand. Plus att jag tänker att mina bröst är ändå redan så fula å fördärvade av mina bristningar. Det är inget fel att ha bristningar, men jag har ju inget barn så mina bristningar förde inget positivt med sig om man säger så.

Jag har börjat arbetsträna lite igen, såå härligt!! Inget drömjobb, men det är ett jobb och jag stortrivs med kollegorna :)

Jag sjunger med till radion å hinner i farten se 2 vildgrisar när jag passerar dem på motorvägen. Solen skiner o det är en perfekt dag för en roadtrip. Vår första destination blir Nimis, det stora konstverket byggt av drivved. Vi går nerför den branta backen å genom bygget å hamnar sen sittande på en sten vid vattnet. Det blåser lite, men jag är ändå inte frusen. Livet känns så bra för stunden att jag inte märker av kylan. Efter en stunds solande beger vi oss upp för den bendödande backen igen. #mjölksyra, haha!

Nästa delmål blev pannkaksladan i Höganäs där vi lyxade till det med en riktig ätardag. Kan starkt rekommendera detta stället till alla, speciellt barnfamiljer, det är gott, mysigt å man blir mätt! :')
Man kan också ta en härlig promenad bland djuren på gården.

Mätta å belåtna beger vi oss till Lager 157, typ en utav det bästa affärerna enligt mig, men dock blev det bara lite nya underkläder denna gång.

Sista destinationen blev en promenad på kullen. Wow, vilken utsikt vi fick när vi gick ut på en utav klippkanterna! Visst blåste det mycket vid havet, men gå i armkrok upp å ner för de branta backarna höjde kroppsvärmen.

Väl hemkommen både nöjd å glad med nya minnen å fina bilder bäddar jag ner mig i sängen....

Denna dagen var i lördags, det var en dag där jag hade energi att åka på utflykt å umgås med en vän. Det är inte ofta jag har en sådan dag. I söndags blev jag liggandes hela dagen å hade ingen som helst ork att göra någonting.

Varje gång jag har en bra dag å alla tror att jag är på bättringsvägen så kommer det bakslag strax därpå som trycker tillbaka mig längre ner än jag tidigare varit. Då ligger jag bara å sover å när jag väl vaknar snurrar jag runt för att somna igen i hopp om att inte vakna mer.

När det gäller att hitta på positiva saker som att umgås med vänner, träna, åka på utflykt osv. Så får jag blandade känslor. För jag vet att jag kommer ha kul för stunden. Men jag vet också att jag kommer vara utmattad å må fruktansvärt dåligt för en period därpå.
Detta är typiskt pga min utbrändhet...

Jag ser honom komma gåendes ut genom dörrarna på stationen. Alldeles genomsvettig ger han mig en tafatt kram å vi börjar långsamt gå för att prata å lära känna varandra i solskenet. Detta är andra gången någonsin jag träffar killen...

Första gången var på stan tillsammans med min bästa vän då vi väntade på tåget tillsammans å denna killen kom fram för att klappa min valp...

Efter någon timmes promenad lyckas hunden tugga sönder kopplet om och om igen efter ex antal försök att knyta ihop det. Jag ursäktar mig för att gå hem till min lägenhet å hämta nytt koppel till hunden. Han följer efter. Väl i lägenheten går allting så snabbt men ändå så långsamt. Jag ber honom gå hem då jag skulle upp tidigt dagen efter. Han lämnar inte lägenheten utan sätter sina läppar mot mina för att sen pressa sin tungspets in i munnen på mig. Inte kärleksfullt, utan mer bestämt å hårt. Några sekunder senare har han dragit av mig min tröja å tar på mina bröst innan han knäpper upp min bh. Jag ber honom sluta å säger till honom återigen att lämna lägenheten. Han lyssnar inte på mig och nu står jag med hans hand innanför mina träningsbyxor som han snabbt drar av mig för att fortsätta in innanför trosorna på mig. Jag försöker dra mig undan men inser att jag är maktlös mot denna nästintill 2m långa mannen. Nu ligger jag helt naken på sängen å inser att imorgon kommer jag vara en helt förändrad kvinna...

Jag känner hur han tränger in i mig hårt, först långsamt sen snabbare. Smärtan blir outhärdlig å jag skriker till. Han fortsätter om och om igen. Tiden går å efter att ha legat där maktlös på rygg med honom över mig i ca 6 timmar slutar han å går in för att ta sig en dusch i mitt badrum innan han säger hejdå å lämnar mig där i min säng, blödande och sårbar. Jag somnar å när jag vaknar efter några timmar har jag en olidlig smärta i magen, underlivet, mår illa och min säng är alldeles blodig å kladdig...

Idag är det exakt 1år sedan jag förlorade min oskuld till en våldtäktsman. Men just då visste jag inte att det var en våldtäkt. I och med att jag aldrig haft sex tidigare å knappt ens haft en pojkvän så trodde jag där och då att det var så det skulle gå till. Jag inbillade mig själv att det skulle göra så ont å att man ska må dåligt efteråt å blöda i över en vecka. Efter den gången fick jag panikångestattacker så fort mörkret infaller.

Denna händelsen var bara en start på en lång å tuff period för mig.

Igårkväll när jag skulle in i mataffären strax före stängningsdags såg jag honom påväg in där med några tjejer. Jag blev först chockad men sa sen till mig själv att jag inte ska låta honom påverka och skrämma mig längre. Jag måste kunna få lov att gå in å handla även om han är där. Efter någon minuts velande såg jag Securitas rulla in å jag bestämde mig för att ta modet till mig å kliva ur bilen för att gå in i lokalen där mannen som gjort mig så illa befann sig. Väl framme i kassan stötte jag tillslut på honom och jag såg honom rätt in i ögonen för första gången sedan den 1:a december då han dödshotade mig och jag sprang in till polisen i panik.
Igår sa han ingenting utan gick därifrån som om inget hade hänt. Men jag, jag gick därifrån stark och stolt för att ha överträffat mig själv genom att utsätta mig för de tuffa minnena som faktiskt kom tillbaka när jag såg honom igen på så länge. Visst fick jag mycket ånget, blev rädd och frustrerad. Men jag tror också att jag lyckades förvirra honom genom att visa honom att han inte skrämmer mig längre då jag annars brukar vända eller springa så fort jag ser honom. Men denna gången stod jag vara kvar helt rak i ryggen som om jag bara var starkare än någonsin.

Denna dagen har varit tuff då jag tyvärr tänkt mycket på förra årets händelser och gårdagen plus att jag har även fått ett återfall idag igen när det gäller mitt självskadebeteende. Jag klarade iaf 20dagar utan att skada mig denna gången.

För 1år sedan kände jag olidlig fysisk smärta, men också psykiskt då jag kände mig äcklig efter vad han hade utsatt mig för. Men det är inget att skämmas för. Det är inte offrets fel när det gäller våldtäkter och är du osäker på om du varit med om våldtäkt eller inte. Berätta för någon vad som hänt å hur du kände och låt dem avgöra om du bör gå vidare med fallet eller få hjälp i form av terapi eller nåt, iaf för din egna skull.

Notera att jag var klädd i träningskläder dagen detta hände och att det knappast var någon speciellt utmanande utstyrsel...

Kraaaaaaaam <3

Hihi, såhär ser jag ut när jag tränar i vanliga fall

Jag tar min kvällsmedicin å bäddar sen ner mig å tänker på allt jag ska hitta på dagen efter. Ögonlocken är alldeles svullna av trötthet å jag somnar snabbt denna kvällen. När jag efter 8 timmars drömmande vaknar av mig själv, hoppar hunden upp å pussar mig för att sen hämta sitt rep redo för att gå ut å leka. Jag tittar på klockan å gör upp en plan i mitt huvud för hur jag ska lägga upp min dag för att få ut så mycket som möjligt av den. Gå ut med hunden, jogga, äta frukost, ut med hunden, titta på tv, styrketräna, simma, gå ut med hunden, slappa, äta, sova...

Jag gör ett försök att resa mig ur sängen. Men det går inte, min kropp vägrar samarbeta med mitt huvud. Tröttheten bara slår emot mig likt något tungt ligger ovanpå mig. Jag väntar 5min å gör sen ett försök igen, men det går verkligen inte!
Jag kan inte. Jag kämpar å tänker så positivt jag kan, men kroppen vill fortfarande inte röra på sig. Jag inser att jag blir liggandes här idag, å jag vet inte när jag kommer upp igen...

Detta är en normal dag för mig. Att jag vaknar upp men kan inte kliva upp ur sängen. Detta problemet har bara blivit större å större för mig det senaste året. Ibland kan jag bli liggandes å inte gå utanför min lägenhet på över en vecka. Jag rör mig bara fram och tillbaka till badrummet. Jag äter inget under mina tröttaste perioder å jag orkar knappt ens dricka å ens lyfta ett glas.

Jag har i över 2år påtalat att det är nåt fel på mig, å då inte bara psykiskt, utan också fysiskt. Men när jag väl fått komma till en läkare en gång under ett år fick jag bara höra att jag är en lat tonåring. Å hos nästa läkare fick jag höra att jag skulle rycka upp mig å att det bara sitter i psyket. Efter min överdos fick jag hjälp av Barn och Ungdomspsykiatrin som sa att det är min depression som gör mig så trött å att efter lite antidepressiva kommer jag må bra igen. När jag blev inlagd första gången på psykiatrin nu i Januari detta året bad jag dem ta prover på mig. Men jag fick aldrig något provsvar...

När jag blev tvångsinlagd i februari bad jag även dem ta blodprov å sen dessutom ge mig svaren, för jag gav mig fan på att det var nåt fel fysiskt hos mig. Japp, det var en jävla massa fel! :')

Efter 3 veckor på psyket börjar jag medicineras för järnbrist, D-vitaminbrist och högt sköldkörtelvärde . Alla 3 fysiska problem som har bland annat utmattning som symptom, märkligt va?!

Men tyvärr går det inte fort för dessa värden att återställas trots medicinering. Så jag får fortfarande uppleva sådana dagar då jag bara trycks ned av energibristen. Har du haft något av detta så kan du nog ana hur jag mår när jag har de dagarna då det är tufft. Men att ha allt detta plus utmattningssyndrom med svår depression, det ger en sådan trötthet så ni anar inte. Jag som är van vid att hålla mig sysselsatt, tar detta så fruktansvärt hårt på mitt psyke. Ibland gör den tröttheten att jag sitter å skadar mig själv, för det är såå jobbigt att vilja något men inte kunna göra det för att du hela tiden känner ett sug efter att bädda ner dig å sova för alltid.

De senaste 4 dagarna har jag haft sån jobbig trötthet, men dock har jag orkat ta mig ut å gå till jobbet. Men att sen gå upp för trapporna in till min lägenhet gör såååå ont att jag inte vill leva längre.

Lärdom av detta är att, stå på dig!!
Be om second opinions, det har alla rätt till. Ta ett blodprov extra istället för ett för lite. Så lite kan göra så mycket. Det är bättre att lämna bort lite blod för att sen få hjälp å må bättre än någonsin.

Kraaaaaaaam<3

Min Gris i de vackra vårblommorna

Jag sväljer ner de sista 50-tal tabletterna med mitt stora glas vatten. Skriver färdigt mitt förlåt-familj-å-vänner-brev på datorn å ser sen till att det är snyggt å städat i lägenheten för att efterlevande ska slippa göra så mycket. Jag kramar om min Tindra å säger för tusende gången att jag älskar henne å att jag är hemskt ledsen. När det gått en kvart sedan jag svalde de sista tabletterna lägger jag mig i sängen å somnar gråtandes...

Efter någon timme vaknar jag upp. Det susar i öronen å min blick flackar. Hela rummet känns gungande trots att jag ligger stilla i sängen. Jag tittar bredvid mig å minns genast vad jag gjort för något. Jaha, vilken tabbe, jag lever fortfarande. Jag inser att jag inte kommer försvinna denna gången så det är lika bra att försöka dämpa bieffekterna av mitt dumma försök. Jag reser mig hastigt å siktar in mig på köket som ligger 3 meter från sängen, men lyckas på något sätt vingla in i bordet som står på ett helt annat håll. Vad händer med mig?

Efter att tillslut ha kunnat äta lite kvarg å sen försökt kräkas upp tabletterna utan resultat beslutar jag mig för att ringa hem då det första jag tänker på är hur min stackars hund ska komma ut.
Flera signaler går å jag känner hur paniken stiger inom mig. Pappa svarar men jag frågar efter mamma å ber henne skynda sig hem till mig, utan ett ord om vad jag gjort.

Mamma förstår direkt vad jag gjort för något å någon minut senare sitter vi i bilen mot akuten. Bilresan kändes som en evighet för mig där jag trodde att jag skulle dö emellanåt, fast nu ville jag det inte längre. Min mage gjorde ont å hela världen snurrade, å det skummade ur munnen på mig. Inne på akuten får all personal snabbt information om en ung flicka som har intoxikation. Usch, vilka skuldkänslor jag hade för att jag tog upp en plats på akuten för något som jag själv orsakat...

När den unga läkaren frågade mig varför jag svalde så många tabletter sa jag att jag ville bara få sova lite. Men han förstod att jag menade att jag ville somna å aldrig mera vakna upp. Efter provtagningar beslutades det att jag skulle läggas in för kontroll över natten å att jag slapp magpumpas. Inne på barnavdelningen väcktes jag en gång i timmen av sköterskor som skulle se att jag levde å att mina värden var under kontroll. Senare samma eftermiddag kom 2 kvinnor från BUP som gjorde en bedömning att jag fick lov att åka hem, men var tvungen att ha någon med mig hela tiden över helgen.

Idag är det exakt ett år sedan jag försökte ta mitt liv för första gången genom en överdos. Det är exakt ett år sedan jag låg på sjukhuset med skuldkänslor å panik. Det krävdes mycket innan jag försökte mig på det...

När jag var 16år gick jag in i väggen efter att ha jobbat 7dar i veckan ovanpå mina studier under lång tid. Jag fick sömnbrist å "klarade" mig med 2h sömn per natt i över 1år. När jag tillslut blev liggandes hemma av energibrist tog mina föräldrar mig till en läkare som förklarade mig utbränd å bad mig sluta jobba. Att sluta jobba löser inte allt. Iaf inte min sömn som jag behövde som mest. Efter flera samtal till läkaren som inte resulterade i någonting förutom frustration från mitt håll, så gav jag upp. Jag hade då sömnbrist, energibrist och ständiga humörsvängningar. Ett bråk med en familjemedlem resulterade då i min impuls där jag aldrig mer ville vakna upp...

För 1år sedan överdoserade jag tabletter, aldrig mer säger jag bara! Mitt fall var inte allvarligt, men fyfan vad jobbigt det var både fysiskt och psykiskt.

Jag har försökt begå självmord flera gånger efter det, men aldrig med tabletter. Prova inte, för visst kan man lyckas. Men oftast resulterar det i onödig smärta istället å skador för livet.

Idag 1år senare sitter jag här på psyket å överdoserar istället den nya marabouchokladen som är fööööör god, vilket är bättre iaf psykiskt, haha :')

Kraaaam :)

Från en långpromenad i skogen igår i det härliga vårvädret.

Omg, sjuuuuukt god choklad!! #beroendeframkallande :')

Det knackar på min dörr å personalen kommer inflygandes å frågar hur jag mår. Enligt mig en oerhört dum fråga, för hade jag mått bra hade jag väl ändå inte legat här på psyket eller!? menmen, jag svarar som per automatik med mitt nyinlärda svar. Jag lever än, (tyvärr)!
De flesta svarar, jag mår bra.
Men Jag mår ju inte bra!! Så varför ska jag behöva ljuga, för att vi i samhället sällan talar om hur vi faktiskt mår, när vi väl får frågan?
Men iallafall, kallprat om det dagliga vädret påbörjas samtidigt som paniken växer inom mig. Jag måste ut, NU! Jag klarar inte av att prata med någon just där å då när jag hade så mycket ångest redan sen dagar tillbaka, å att någon hänger över mig gjorde inte saken bättre. Jag drar på mig mina träningsskor å ber samma personal att släppa ut mig utan att jag nämner min påbörjade panikångestattack. Mina ben tar mig snabbt till spåret å jag ser tåget köra mot mitt håll perfekt i tid när jag når rälsen. De röda lamporna blinkar å klockorna ljuder medans bommarna sakta fälls ner. Är det nu jag ska gå?

Hela denna veckan har gått upp och ner för mig, mestadels nedåt. Måndagen började då som sagt med mer skadande, som jag nu hållt på med varje dag fram till i fredags. Så nu tänker jag påbörja en ny period å se hur många dagar jag klarar utan att skära mig. Håll tummarna för att jag ska slå mitt personliga rekord som just nu ligger på 12dagar ;)

Så igår hade jag en sån där dag då jag vaknar upp å känner tröttheten slå emot mig. Nej, det är inte en sådan trötthet som ni kallar latmask, utan detta är en trötthet som innebär att jag är så trött på att leva så jag vänder mig om å kämpar för att somna för att få drömma bort från livet en stund till. Men när jag inte kunde somna så hann de mörka tankarna tränga sig fram i huvudet på mig igen. De mörka tankarna som vill få min kropp att sluta fungera. De tankarna som vill ta mig härifrån jorden till en okänd plats.

SJÄLVMORDSTANKAR

Japp, sådana mörka tankar är det. Jag tog då en joggingtur igår å hamnade omedvetet, men samtidigt inte, vid tågrälsen. Där stod jag bakom bommarna å övervägde tanken att ta några steg till å titta på tåget där inifrån eller stå kvar likt de andra människorna vid stoppsignalen. Som ni förstår så tog jag inte de där extra stegen. Men tanken fanns där om att jag borde gå fram å ställa mig. Men nej, tåget körde dessutom sakta, så bara det gjorde tanken ännu mer idiotisk än den var från början.
Jag stod där å såg tåget passera innan jag fortsatte min joggingtur tillbaka till sjukhuset mer stolt å piggare än innan.
Ja, jag känner mig faktiskt lite stolt, för det var inte många steg som hade kunnat förändra så mycket så fort, men sen kan man såklart diskutera om det hade förändrats till nåt bättre eller sämre, antagligen sämre...

Som sagt, en panikångestattack kan göra så mycket. Men nu är det inte längre panikångesten som har mig, utan det är jag som har panikångesten. Å för varje vecka som går har jag färre attacker än veckan innan! :)

Idag har jag brist på energi, men jag ska ändå försöka pallra mig upp ur denna obekväma sjukhussängen å gå en runda i friskluften för att kunna gå å lägga mig senare med gott samvete.

Ha en superbra fortsatt söndag å fortsätt gärna sprida vidare min blogg :)
Tack till er alla som läser å sprider mina inlägg. Det ger så otroligt mycket värme å glädje att kunna nå ut till fler människor å förhoppningsvis kunna bli en förebild å ögonöppnare för någon därute!

Kraaaaaaam

Såhär mycket njöt jag i solskenet!
Ett litet leende trängdes fram till trots igår :D

Och såhär fräsch var jag efter joggingturen (nooot) HAHA! :')
Jag håller för övrigt på att försöka vänja mig vid mina ärr å bristningar på mina bröst som växte för fort under min graviditet. Som jag sen skurit i för att skada mig själv, vilket syns lite på bilden ser jag nu...

Det är absolut inget fel med det, men efter vad jag gått igenom så är det extra tungt för mig då det bär på plågsamma minnen.