Hej Tove, jag hörde att du plussat på ett gravtest för några dagar sedan. Hur känns det?

När jag hör kuratorn på ungdomsmottagningen säga så känner jag hur mitt hjärta slår hårt inom mig och tusen tankar flyger upp.

Tystnaden som följer känns som en evighet. Men i mitt huvud är det inte tyst. I mitt huvud hör jag mig själv säga att jag är överlycklig för jag är ju GRAVID!! Jag som inte trodde jag kunde bli gravid. En annan tanke som flyger förbi ställer frågan om hur jag kunde låta detta ske och säger att det är mitt fel alltihop. En tredje tanke bara skriker. Den skriker HJÄLP MIG, ser ni inte vad som pågår, jag har ju inte slarvat med preventivmedel, detta är inte mitt fel, han våldtog ju mig!!

Men en minut senare hör jag mig själv säga det jag bestämt mig för tidigare, alltså inte sanningen...:
Jag hade sex med en kille ett flertal gånger, men just en gång tidigare i somras råkade kondomen spricka. Alltså var allting bara ett misstag och ingens fel.

Kuratorn frågar mig om jag tänkt över de valen jag hade framför mig. BEHÅLLA eller ABORT. Jag vill inget av det, jag vill bara spola tillbaka tiden till när jag var barn o kunde leva utan bekymmer.
Jag önskar att jag kunde gjort som i Pippi Långstrump, äta en ärta som gjorde att jag kunde förbli som barn hela livet.

Men nu sitter jag därinne hos kuratorn som frågar mig, den precis 18-år-fyllda tjejen, vad hon ska göra med barnet som växer i sin mage.
Valet var nog det svåraste och jobbigaste val jag någonsin gjort och någonsin kommer att göra.

Jag själv ville behålla barnet. Jag ville egentligen ingenting annat. Det finns människor som frågat mig hur jag tänkte när jag sa så. Såhär tänkte jag:

Jag har depression och utbrändhet, men barn har alltid gjort mig gladare. Okej, vissa barn är jäkligt jobbiga, haha! Men jag är barnkär och har en stor barnlängtan och mitt barn, mitt barn hade varit UNDERBART. Jag hade gjort allt för mitt barn, verkligen. Jag tänkte verkligen igenom allt, både negativt och positivt för de bägge alternativen jag hade. PENGAR var det de flesta människorna frågat mig om och oroat sig för. Men just pengarna var den enklaste delen faktiskt. För jag har 2 fantastiska föräldrar som antagligen hade blivit lite förvånade först men sen bara glada över att få ett barnbarn. Det hade kunnat vara deras första barnbarn, just mitt barn... Jag vet att mina föräldrar hade gjort samma sak som mig. Dem hade gjort allt för mitt barn och min mamma hade hjälpt mig med allt vad det gäller mamma-biten. Så pengarna, det hade aldrig varit några problem. Jag vet att jag hade klarat det oavsett hur dålig min psykiska ohälsa kunnat vara. För JAG vet att ett barn hade gett mig kämparglöd, precis som min hund ger mig. Min hund (lilla Grisen) kallar jag för min lilla rehabhund, för hon var tänkt att få ut mig mer. Nu är det henne jag tänker på när jag känner för att lämna denna jord. Jag är ju hennes värld, hennes mamma, hennes allt och jag kan ju inte lämna henne. Nu är ju Grisen som ett barn till mig, men tänk om Grisen kunnat få ett människosyskon, då hade jag haft ÄNNU MER att kämpa för och ännu mer att faktiskt LEVA för. Så för mig tror jag faktiskt att barnet hade kunnat vara bra.

Men det som övervägde mitt val var tanken om barnets bästa. Hade jag låtit det gå 6månader till hade mitt barn kunnat tvingas leva under hot o våld. Mitt barn hade kanske fått genomlida så mycket smärta som jag gått/går igenom. Och jag önskar ingen detta, inte ens min värsta fiende. Mitt barn och jag hade kanske slutat som i många andra fall, misshandlade till döden.

Men mitt barn hade också kunnat tvingas vara med om att vi flyr och får leva med skyddad identitet.

Men det värsta är att mitt barn hade varit ett våldtäktsbarn. Det hade varit det värsta tänkbara scenariot när barnet börjar ställa frågor om sin pappa och om sin egen uppkomst.

Helst av allt vill jag att mitt barn ska växa upp med bägge sina föräldrar och under bra omständigheter. Utan att det finns några problem med saker som rökning, droger och alkohol inblandat. Jag vill att mitt barn ska ha en optimal uppväxt. Jag vill kunna uppfostra mitt barn tillsammans med en riktig man till pappa.

Men den dagen du höjer din hand över en kvinna, är den dagen du officiellt inte längre är en man.

Innerst inne visste jag redan från början vad det mest rättvisa valet var. För den viktigaste personen i detta valet var mitt barn. Och jag vet om att barnet hade inte haft det sådär optimalt som jag hade velat i och med killen som hade kallats för pappan. Mitt val blev alltså...

ABORT

Min lilla Grisen

Nu är det verkligen längesedan jag uppdaterade här på bloggen. Egentligen så har jag ingen bättre förklaring än att jag varit sjuk/är sjuk, jobbat, umgåtts med killen och att jag har varit allmänt lat. Just nu står allting stilla i mitt liv. Inte mycket positivt o inte mycket negativt. Jag lever efter ett steg fram o ett steg bak hela tiden. Det suger lite men ja, det blir iallafall inte ännu sämre som det blivit innan...

Just nu sitter jag i Spanien, sjuk i världens förkylning/influensa. Jag är här för att träna då det är ett träningsläger. Okej, det är verkligen inte vad jag kallar träningsläger egentligen då jag varit med om betydligt tuffare!! Men ja, jag ska väl inte klaga i och med att jag ligger ändå på hotellet med feber o skit, så allt kan kvitta.

Hemlängtan finns tyvärr såklart. Dels för min hälsa men också av annat. Men jaja, jag försöker ändå se det lite positivt ibland här, för  jag får ju äta mycket glass på hotellet! :')

Okej, jag ska snart skriva det där lååååånga inlägget som kommer vara uppföljning av de andra uppdateringarna som handlat om min graviditet. Kanske kan jag orka det när jag frisknar till här i Spanien.

Ha det bäst så hör jag snart av mig härifrån varma Spanien!

Ikväll fanns det en chokladfontän på middagsbuffén här på hotellet. Det var gott.

Jag, lillasyster och killen på flyget hit

Okej, här är jag o Syrran på snedden på stranden, men äsch

Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig!

Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fredag den 10:e Juni. Mysigt värre har jag haft det. Men i fredags avslutade jag Summer Campsveckan med att ta ut en visdomstand. Fyfan säger jag bara...
Ca 10st bedövningsprutor hjälper inte ett dugg när man har en extrem inflammation vid tanden. Detta var första gången jag haft krångel med visdomstand o då gjorde den det verkligen ordentligt också såklart.
Smärtan när dem bände i tanden var den värsta sedan min abort och kunde nästintill liknas som lika jobbig förutom att när jag gjorde abort fick jag tillsist en smärtstillande spruta i benet som hjälpte mig. Här hos tandläkaren fick jag ingenting som hjälpte mig förutom 2alvedoner vilket inte alls bet på smärtan som fanns då. Men ja, jag klarade att ta mig igenom det och nu är tanden ute, men smärtan kvarstår, såå underbart. Kan det vara tanden som gjort att jag inte orkat blogga tro...

Just nu behöver jag skriva av mig verkar det som i och med att jag legat vaken sen kl 4, fylld med tankar som inte velat försvinna ännu. Jag vill egentligen bara berätta att ibland så går det faktiskt bra för mig! Jag har hållit uppe med mitt självskadebeteende sedan den 26:e Maj, strongt för att vara jag. Men igårkväll sket det sig igen dessvärre och mitt uppehåll fick sluta räknas vid 28 dagar. Jag vet inte vad som är värst, att jag höll uppe så länge eller att jag skar mig igen efter ett sådant uppehåll... eller att jag likadant nu inför min 19årsdag känner samma sak som när jag skulle bli 18, att jag vill försvinna o låta bli att uppleva den dagen.

Just nu känner jag att min bloggtitel är så jäkla rätt. Den stämmer verkligen sååå bra in på mig. För bakom mitt leende, som jag bara blir bättre på att hålla, där finns det så otroligt mycket Du inte vet. Där finns så många mörka tankar o hemligheter. En period nu i vår sa jag alltid tack jag lever när jag fick frågan om hur jag mådde. Därefter kom en period där jag var öppen o sa, jodå, det hade varit gött att bara försvinna nu. Men nu är jag tillbaka som det där gamla Jag igen tror jag. JAG MÅR BRA. Just för tillfället känns det skönt att svara så igen för jag orkar inte förklara längre. Jag känner att efter hur öppen jag varit å efter allt jag gått igenom som många vet om, så borde man om man nu känner mig rätt o står mig nära förstå att nää, Du mår inte bra Tove.

Gärningsmannen har börjat komma ut mer o mer i världen nu igen och jag har fått möta honom ca 7ggr för mycket på stan den senaste månaden. De känslorna och minnena som dyker upp när jag ser honom är fruktansvärt plågsamma och trots att jag kan vara en stark tjej så borde nog ändå vem som helst kunna räkna ut att det är inte härligt för mitt mående att jag vid varje möte ska få dessa flashbacks att jag gråter i timmar o flämtar av ångest o panik i min lägenhet efteråt. Ingen kommer någonsin att förstå mig o min situation, men en sak är säker och det är att jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom detta levande helvetet.

Denna veckan har trots de helvetiska omständigheterna varit mysig för jag har spenderat den mesta tiden med världens bästa, min lilla Grisen. Tillsammans med mig o Grisen har såklart också min extremt uppskattade kille varit vid vår sida. Bland annat Igår eftermiddags blev det en spontantrip till en sjö där Grisen badade o lekte som det sötaste som finns som hon är. O picknik blev det också med mycket gofika :')

Så, nu ska jag 3h senare försöka sova liten stund igen innan jag ska fira midsommar med min lilla familj här i lägenheten <3

Kraaam

Höhö, liiiiteee fika som fanns på pickniken igår

Alla tycker om glass. Jag o Grisen gillar det lite extra mycket vilket visar hur närgången en av oss kan vara när killen håller en glassburk.

Den 9:e Juni 2016. Det är dagen före 97:ornas utspring av student i Hässleholms Kommun. Den 10:e Juni är ni äntligen klara efter 3, för många, tuffa år med mycket slitande o plugg. Hela veckan har det firats i form av karneval, skattjakt o fester. Men imorgon, imorgon sker det ni väntat på. Ni ska få släppas ut till era föräldrar, nära o kära för att senare få sjunga om studentens lyckliga dagar. Många av er har sparat ihop pengar, gått o köpt den vackraste klänningen av alla, eller stiligaste kostymen av de få. På den stora dagen för bal har ni gått fram på den utrullade röda mattan, antingen själva eller med er kavaljer, för att sedan äta gott med följt av dans fram till nattens småtimmar...

Imorgon fredagen den 10:e Juni är en dag fylld av alla möjliga känslor. För er som springer ut för att senare bege er ut på stan på era studentflak finns det för stunden gott om glädje. Något senare slår det er att ni nu lämnar skolan, ni lämnar era nyfunna vänner och ni lämnar eran barndom. Många av er kommer bli gratulerade o välkomnade in i arbetslöslivet. Ni kommer vara nervösa, vissa kanske något frustrerade, o någon kanske rentav deprimerad då det är en stor sak att lämna studierna bakom sig.

Några av er har redan sökt in till högskolor runtom i landet, kanske vissa runtom i världen!! Grattis till er och lycka till med plugget.

Några få av er har redan sin framtid räddad, eller kanske iallafall i nuläget, då ni har jobb att gå till direkt...

Så mycket glädje för er, så mycket lycka, så många tårar och nervositet. Men sedan finns det vi andra. Vi som faktiskt inte fått chansen att gå klart gymnasiet o springa ut o ta studentexamen år 2016...

När jag jobbade för mycket o fick diagnos utmattningssyndrom fortsatte jag i skolan o kämpade som bara den. Men under höstterminen i 2:an på gymnasiet blev det för mycket för mig. Jag fick ingen sömn, jag blev sjuk på riktigt typ i 40 graders feber varannan vecka och jag slutade äta...
Precis innan jullovet 2014 gick jag till min skolkurator, ett möte som skulle komma att förändra min framtid mer än den redan hade ändrats.

Min kurator förstod mig väl, kanske rentav lite för väl ibland enligt mig. Han var den första som såg att jag rasade i vikt mer o mer för varje vecka o gick in i en tillfällig ätstörning. Han såg att jag fortfarande levde under stress trots att jag nästintill slutat jobba vid sidan om skolan. Det var han som märkte att jag inte sovit mer än 2h i snitt det senaste halvåret. Det var han som fick in mig på spåret att dra ned på skolgången och rentav göra studieuppehåll vårterminen 2015 då det var han som såg att jag inte längre ville leva...

Höstterminen 2015 försökte jag igen men i klassen under den jag tidigare gått. Men ja, för det första fick jag börja med att gå efter ett schema som låg på 110% första veckorna trots att jag fortfarande var utbränd o endast skulle läsa högst 70%...

Men det som faktiskt fördärvade allting för mig var graviditeten. Någon vecka in i skolan fick jag veta att jag var gravid vilket inte gjorde det lätt för mig. Jag hade, som jag tidigare nämnt, ett fruktansvärt graviditetsillamående. Jag kräktes flera gånger per dag, hade extrem huvudvärk, magont o mådde bara såå dåligt. Att svimma var inte heller några problem för mig. Omg, så kissig jag blev också... Första gången jag misstänkte snabbt, men endast lite, att jag var gravid var när jag hoppade studsmatta hos mina föräldrar. Shiiiit vad kissig jag blev!! Jag typ bara, jag är 18år gammal och har svårt för att hoppa studsmatta för jag tror att jag ska kissa på mig. Hmm...
Så ja, graviditeten tog verkligen över mitt liv. Att kräkas så mycket som jag fick stå ut med gjorde inte heller det lättare för mig att gå till skolan. Liksom, springa ut o in till toaletten varje dag? Alla hade ju märkt att det var nåt fel på mig o börjat undra. Jag fick ju verkligen inte heller berätta för någon om något så mitt enda val var att sluta gå till skolan helt enkelt...

Denna veckan har jag verkligen fasat inför i över 1år, dock trodde jag inte att det skulle bli fullt så jobbigt som det faktiskt är just nu. Usch så många tårar det blivit under veckan som varit. Varje gång jag hör studenterna blåsa i sin visselpipa skär det i hjärtat på mig. Varje gång jag sett vänner lägga upp sina bilder om studentfirande på sociala medier har ångesten stigit inom mig. Varje gång någon vän har pratat om sin student har jag fått kämpa för att hålla inne tårarna. Och ännu är veckan inte över...

Det gör så ont i mig. Jag skulle ha varit där bland mina klasskompisar o haft det bättre än bäst just nu... Jag skulle få hashtaga student 2k16 på Instagram... Jag skulle få skriva o skicka ut inbjudningar till mina nära o kära som jag ville ha där på min dag när... Jag skulle få vara stolt över mina prestationer... Jag skulle få ta studenten o leva enligt samhällets normer...

Imorgon den 10:e Juni kommer jag stå där utanför skolan o titta på när mina vänner o min klass springer ut fyllda av lycka o glädje. Utåt sett ska jag försöka visa mig glad hela dagen imorgon, men jag vet att det kommer krävas både mycket mod, styrka och preliminärt några lugnande tabletter innan för ångesten...
För inne i min kropp kommer jag vara ledsen, frustrerad, arg, förbannad, deprimerad, glad, förkrossad o fylld av ångest. Inombords är jag så nedbruten denna veckan då jag dels är arg på mig själv men mest arg på killen som våldtog mig förra året och hotade mig samt tryckte ner mig så hårt att jag inte vågade berätta och visa sanningen så jag kunde gå klart gymnasiet.

Grattis till alla er som tar eller redan har tagit studenten. Men mitt i all lycka, ha gärna i åtanke hur det är att vara mig som står där bredvid.

Ska jag köra med en liknelse kan jag ta detta som exempel som ett avslut på detta inlägg:

Tycker du det är jobbigt när jag pratar sarkastiskt om mitt mående o drar skämt om vad jag gått igenom, om mitt självskadebeteende eller om självmord?

Tänk då på hur jag har det när du står framför mig o pratar om studenten redan ett halvår innan du ens är där. Tänk hur det är att få höra dig älta detta, för dig, baaaara positiva evenemang. Tänk att få höra om det om och om igen, se bilder överallt på alla medier och dessutom höra er studenter ända in i lägenheten oavsett om jag har stängd balkongdörr å hög musik o bor 1km ifrån där ni har era evenemang i parken.

Imorgon kommer bli en dag fylld av panikångestattacker sol jag redan haft vid flera tillfällen under hela veckan. Men jag ska ändå stå där och försöka glädjas åt er studenter trots min otur o annorlunda väg här i livet...

Var rädda om er här i studenternas tider!

Kraaaaaam

Ett litet leende ovanpå all smärta som finns inom mig...

Idag är det 13 dagar sedan jag skar mig senast och jag har inte planerat självmord sedan över en vecka tillbaks, förutom lite igår. Bra eller dåligt?
Avgör själva.

Senaste veckan har varit mer positiv än förut. Jag har känt mig gladare och piggare. Tror mitt mående beror på att efter alldeles för dåligt mående för 2veckor sedan beslöt jag mig för att strunta i vad allt och alla tycker o bara köra mitt egna race tills det inte längre går. Jag tror vändningen blev när jag verkligen lyckades intala mig själv att jag inte behöver ha bråttom här ifrån. Jag har liksom kommit till en gräns where I'm somewhere between giving up and seeing how much more I can take...

I lördags ställde jag upp på en simtävling i Landskrona. Jobbigt som fan, men faktiskt kul. Är lite stolt över att inte träna något alls, ligga i feber, å sen bara hoppa i bassängen som ingenting. Visst, inga bra resultat, men jag hade roligt iallafall. Det var en utomhustävling så jag fick också passa på att tanka D-vitamin hela dagen vilket jag behöver...

I söndags träffade jag min extrasyster. Vi tog först en fika på Espressohouse för att senare bege oss till biosalongen där The angry birds movie visades. Haha, såå sööt film, faktiskt lite humoristisk. Jag trodde den skulle vara lite bättre, men jag tyckte ändå om den. Efter filmen satte vi oss på en bänk på stan för att inse hur öde Hässleholm är och tog istället en spontantrip till stranden. Wow, vilket väder!!
Tiden sprang iväg o vi bestämde oss för kvällsmat på Burger King, onyttigt men ändå lite gott. Kvällen var ännu inte slut trots att klockan var över 21...

När vi kom hem till Sandra sattes rena rama biltvätten igång klockan 22 på kvällen. Helt galet men sååå otroligt uppiggande! Hihi, självklart var det inte bara min bil som tvättades utan även hon och jag. Mycket skratt, hög musik och dyngblöta kläder senare hamnar vi ute på hennes balkong inlindade i filtar o åt jordgubbar o glass tittandes på stjärnorna. Vilken dag alltså, helt underbart!! Tänk att bara sitta där på balkongen till över 1 på natten o bara spekulera på livet o rymden o allt i universum o bara glömma sina problem för en stund. Vilken goalsdag jag hade :')

För att inte glömma hur jag hade legat å brottats med killen hemma hos honom i så lång tid att magmusklerna ömmade bara någon timme innan jag mötte upp med Sandra. Så dagen kunde varken börja eller sluta på några bättre vis.

Idag ligger jag bara i sängen å funderar över livet o försöker gång på gång att somna om... likadan var dagen igår. Jag bara sover o sover och om jag inte lyckas somna så tar jag till hjälpmedel för att somna så jag kan fly undan verkligheten. Efter en sådan bra positiv vecka orkar jag inte ha en tung period med självmordsplaner när jag är ensam. Då är det lättare att försöka sova igenom det jobbiga o sen ta nya tag när jag mår bättre igen.

Ska snart försöka mig på ett till inlägg angående min graviditet så håll er uppdaterade :)

Kram

Bra kvalité i mörkret... Men ja, det ska föreställa balkongmys <3

Kan knappt förstå att jag ens kommer i min baddräkt fortfarande efter min viktuppgång... Men nu jävlar ska det bara gå nedåt på vågen!

Myyys under väntan på sina heat <3

Dagarna går o jag får starkare ångest över min framtid o för att tiden går så fort. Veckorna går långsamt men ändå så snabbt. Jag känner stress över att jag snart måste göra mitt val. Leva eller dö...

För snart 2år sedan var min plan att inte uppleva min 18årsdag. Jag skulle ha lämnat jorden innan dess. När min Morfar hastigt försämrades o låg i sin säng dag in och dag ut satt jag mycket vid hans sida. Varje gång jag kom in till min då svaga Morfar, som alltid varit så pigg o på språng, tänkte jag bara en sak. Om jag bara kunde byta plats med honom. Dels för att jag bara ville försvinna just då och dels för att jag ville att Morfar skulle stanna kvar några år till.
Om det bara var jag som kunde fått somna in där och då.

Bland oss 3 barnbarn var jag nog, iaf de sista åren, det barnet som Morfar tyckte mest om. Min Morfar hade Demens på slutet som bara förvärrades, men Morfar kunde ändå placera o säga mitt namn när han såg mig till och med sin sista dag, på hans födelsedag. Jag tyckte mycket om Morfar och kan minnas speciellt varje gång som han spelade kort med mig eller alla gånger som han frågade om när jag får ta körkort, så han kunde ge mig sin fina moped.

När jag vakade över Morfar gjorde jag samtidigt också upp mina planer. Jag ville inte gå på fler begravningar i mitt liv och jag ville inte se min Morfar försvinna. Min plan var att försvinna innan Morfar gjorde det. Som ni förstår så gjorde jag inget o lever än idag. Ett halvår efter Morfars sista andetag försökte jag också mig till ett sista andetag i samband med min överdos.

Efter min överdos bestämde jag mig för att inte bli 18. Det kändes som en jobbig ålder att fylla därför jag valde just det året. Min 18årsdag kom och jag mådde lite bättre än vanligt med körkort i hand och ny bil...

När jag gick ut med all trauma jag gått igenom fick jag mer självmordstankar än någonsin. Varje gång någon frågade mig vad som är fel när jag var ledsen svarade jag likadant som jag ännu tänker på:

Jag saknar Morfar, jag vill till Morfar

Igårkväll körde jag till stranden för att sitta å tänka i solnedgången

Idag ska jag skriva lite mer positivt inlägg här på bloggen. Jag vill berätta några små bra ögonblick som hänt de senaste veckorna i mitt liv!

Lördagen den 7:e Maj var jag på konfirmation. Jag tycker mycket om att gå till kyrkan när det är extra speciella högtider så som, dop, julmässa, sommarkyrka och konfirmation. Dessa högtider brukar firas så annorlunda med till exempel massor av tända ljus, eller flera vackra psalmer som man faktiskt kan texten till!

Sist jag var i kyrkan så var det alltså min Lillasyster som konfirmerades, såå fint!!
Och jag fick dessutom äran att vara hennes handpåläggare, vilket innebar att när hon skulle knäböja framme vid altaret skulle jag stå bakom med min hand på hennes huvud medan prästen välsignade henne. Wow, så speciellt och så mäktigt!

Förra lördagen representerade jag simklubben på sösdaladagen vilket är en dag där man har det trevligt med hela byns föreningar typ. Vi startade dagen med ett föreningståg genom sösdala lett av en musikkår, sååå mys! Det jag såg som roligast med den dagen var nog att umgås med vänner, träffa folk och att jag hela tiden hade min bästa vän vid min sida. Grisen, finaste Grisen. Lördagen avslutades med pizzamys hemma hos min, som jag ibland kallar henne, xtramamma, vilket Grisen älskade bara för att hon lyckades hitta en fotboll i trädgården som hon genast lade beslag på :')

Något som inte är så positivt kanske men som jag ändå finner vara lustigt det är att i måndags så lyckades jag bryta min jobbnyckel. Eller ja, det var en vikarienyckel som jag hade under dagen...
Inte nog med att jag knäckte den, jag råkade dessutom ha låst alla dörrar innan jag gjorde det, så jag blev inlåst i en korridor å fick lite halvpanik. När jag sen ringde min kollega o bad henne komma o öppna dörrarna för mig så blev dem först nervösa men brast sedan ut i skratt då jag inte är den första som lyckats göra såhär...

I fredagskväll gjorde jag en sådan underbar spontansak som gör mig så lycklig. Jag tog med pojkvännen, hemgjorda hamburgare, grillen o begav mig till stranden för att inviga grillsäsongen i solnedgången. Sååå mysigt och så mycket terapi för mig!

Detta är några tillbakablickar på positiva ögonblick som jag tänker på i tider som nu. Jag mår just nu sämre sedan igår, men när jag tänker på dessa bra stunder blir det oftast lite lättare att genomlida de värsta perioderna.

Kraaaaaam

Dålig kvalité på bilden, men min syster är den vackra tjejen nästlängst till vänster.

Varför fick min syster de snyggaste generna?

Hon är alltid vid min sida oavsett vad som händer. Lilla fina Grisen Tindra, när blev du så stor?
Känns som om det var igår jag fick lyfta dig upp o ner för trapporna för du kunde inte gå själv :')

Hellre fredagsmys på stranden än fest på krogen

Smärta, denna olidliga smärta är så fruktansvärd. Varje morgon vaknar jag upp med vad som känns som ett hugg i bröstet och som om någon slår mig i magen. Det gör så ont. Varje morgon vänder jag mig i ett försök att somna om o slippa ha ont. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara så att ni förstår vad det är för smärta. Men tänk en smärta som får dig att överväga det vi inte vet så mycket om, döden...
Smärtan har tagit över mitt liv o jag är rädd för att den snart även kommer att avsluta mitt liv. Jag är inte stark längre. Jag är inte stark nog att skjuta från mig smärtan o tänka bort den så som jag alltid kunnat förut. Men vad gör det om jag slappnar av o låter den ta död på mig, det kanske är det enda sättet att göra stopp för smärtan?

Jag mår sämre igen. Idag tog jag fram rakbladet o kniven efter endast S J U dagars uppehåll o såren blir bara djupare efter varje uppehåll. Denna panikångest kommer snart lyckas med det jag länge kämpat för att inte göra, stänga av kroppen...
Men jag är rädd. Jag är så otroligt rädd. Varje minut jag är ensam övertänker jag mina val.
Ska jag begå självmord?
eller
Ska jag leva med en ständig smärta?

För jag vill ju egentligen inte dö, jag känner bara att detta livet är för jobbigt för mig. Jag får ofta höra att allting kommer bli bra, jag är bara i en svacka. Jag får också höra att jag är så ung och det finns så mycket jag inte fått uppleva än.

Vad mer ska jag uppleva?
Jag har bland annat:

?rest till USA
?flyttat hemifrån
?skaffat min egna hundvalp
?sommarjobbat
?fått fast anställning
?fyllt myndig
?tagit körkort
?köpt familjebil till mig o Grisen
?roadtrippat
?tränat tills jag svimmar

¤blivit våldtagen
¤blivit misshandlad
¤blivit utsatt för verbal o tyst mobbning
¤gråtit mig till sömns
¤varit gravid
¤suttit i timtals polisförhör
¤åkt polisbil
¤varit inlagd på psyket
¤varit svårt deprimerad
¤jobbat ihjäl mig
¤slutat drömma

Det känns som om jag är klar med det mesta på min lista över vad jag ska göra innan jag dör o jag har även fått med saker som inte var planerade heller...
Jag tror att det enda jag har kvar på min bucket lista är att bli mamma, till någon mer än min hund. Men den punkten har jag strukit över nu.

Smärtan inom mig känns ibland fysiskt men också psykiskt. Det känns som om jag har ett stort svart hål inom mig som försöker kväva mig. Varje gång jag försöker skrika ut min smärta kommer det inte ut något ljud oavsett hur mycket jag kämpar. När jag behöver gråta faller det inte längre några tårar. För tårarna är slut o det är nu bitar från hjärtat som faller istället.

När jag sätter kniven mot huden är det för att göra min fysiska smärta så stor att jag inte längre märker av den psykiska. För jag vill ju bli frisk o lycklig. Jag vill ju verkligen leva tills jag blir gammal o har rullatorrace med min bästa vän. Jag vill ju se framåt. Men den energikrävande smärtan får mig att tänka annorlunda nu...

Jag har en smärta inom mig som jag aldrig kan förklara helt för er. Men kanske finns det någon som ändå kan känna igen sig i denna förvirrande smärtan o tomrummet inom en?

Var rädda om er!

Grisen fick komma hem till sin mamma en natt denna veckan. Wow vad hon njöt av tiden med mig.

I tisdagskväll hade jag tacodejt med en underbar person

Tacos gör mig barnsligt glad