~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Den lilla maten o drickan jag får i mig stannar endast för en stund innan magen vänder sig ut och in igen, gång på gång, minst 5ggr per dag. Jag märker att min bh sitter tajt och att brösten ömmar. Det kan inte vara sant tänker jag och rotar fram alla mina underkläder för att inse att jag inte längre har en endaste bh som passar. Jag ställer mig i bara trosor framför den avlånga spegeln i hallen. Nej. Det är inte sant. Detta kan bara inte hända!!
Jag börjar räkna tyst för mig själv å inser att jag inte haft min mens sen i april och nu är det juli...

Jag vänder mig med sidan mot spegeln å man kan redan ana en liten bula på magen. Nej, jag inbillar mig, jag har bara blivit tjock, så måste det vara...
Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan ju knappast rådfråga någon i min omgivning, för dem får inte veta sanningen. Ännu en kräkning avbryter mitt tänkande o jag kastar mig in i badrummet för att förbli hoprullad medans magen krampar o tårarna rinner.
När jag är klar för stunden beslutar jag mig för att boka tid till ungdomsmottagningen för ett gravtest...

Ingen vet. Ingen vet var jag är o ingen vet att jag tror jag kommer plussa idag.
Mina symptom är ju så typiska, ingen mens, ömmande bröst, viktuppgång, illamående, svimningar osv. Att jag inte tänkt på detta innan?
Jag ville väl bara inte inse fakta och jag trodde inte ens att jag kunde bli gravid ju!
Väl inne hos barnmorskan ber jag om att få göra ett gravtest. När hon ifrågasätter detta räknar jag upp alla symptom och hon blir då lika säker som mig på att där är en liten varelse inom mig.

Detta är första gången jag gör ett gravtest. Nervös är jag o svettas som bara den när barnmorskan stoppar ner stickan i provet. Normalt får man vänta några minuter, men efter ca 20sec tittar hon på mig å säger:
Vad ska du göra med fostret?

Känslorna inom mig är stora och blandade. Men utåt håller jag mig lugn o säger att jag ska fundera men tror att det blir en abort. Hon ställer sina rutinfrågor bl a. om det var meningen att jag blev gravid. Om jag inte skyddat mig. Om det var våldtäkt osv. Jag ger henne dem svaren jag vet att hon vill höra. Ingen våldtäkt, skyddet sprack, detta är ett misstag. Jag får en tid till kuratorn och går sen hem för att drunkna i mina funderingar.

Jag plussade!! Jag är gravid!! Vi vet ännu inte hur långt gången jag är, men jag tror då att jag är minst några veckor.

Jag behöver prata med någon. Jag vill bara skrika ut, JAG ÄR GRAVID!!
Allra helst vill jag berätta det för mamma. Nu behöver jag verkligen min mamma som mest, för jag har så många frågor. Men jag kan inte. Jag får inte berätta för någon. För då kommer han skada mig ännu mer...

Jag önskar så att jag kunde berättat för min mamma eller min extramamma eller vem som helst förutom mannen. Mannen som slog mig så hårt i magen när han fick reda på graviditeten. Mannen som slog mig så hårt att jag föll ihop till marken å blev liggandes i över ett dygn av smärta.

Jag ville så gärna säga följande mening:

~Jag är gravid, mamma, jag är med barn~

Fortsättning följer...

Igår blev det en mysfika med min bästaste syster. Att umgås med denna tjejen är verkligen all terapi jag behöver!

?Only an act of true love can thaw a frozen heart?