Det knackar på min dörr å personalen kommer inflygandes å frågar hur jag mår. Enligt mig en oerhört dum fråga, för hade jag mått bra hade jag väl ändå inte legat här på psyket eller!? menmen, jag svarar som per automatik med mitt nyinlärda svar. Jag lever än, (tyvärr)!
De flesta svarar, jag mår bra.
Men Jag mår ju inte bra!! Så varför ska jag behöva ljuga, för att vi i samhället sällan talar om hur vi faktiskt mår, när vi väl får frågan?
Men iallafall, kallprat om det dagliga vädret påbörjas samtidigt som paniken växer inom mig. Jag måste ut, NU! Jag klarar inte av att prata med någon just där å då när jag hade så mycket ångest redan sen dagar tillbaka, å att någon hänger över mig gjorde inte saken bättre. Jag drar på mig mina träningsskor å ber samma personal att släppa ut mig utan att jag nämner min påbörjade panikångestattack. Mina ben tar mig snabbt till spåret å jag ser tåget köra mot mitt håll perfekt i tid när jag når rälsen. De röda lamporna blinkar å klockorna ljuder medans bommarna sakta fälls ner. Är det nu jag ska gå?

Hela denna veckan har gått upp och ner för mig, mestadels nedåt. Måndagen började då som sagt med mer skadande, som jag nu hållt på med varje dag fram till i fredags. Så nu tänker jag påbörja en ny period å se hur många dagar jag klarar utan att skära mig. Håll tummarna för att jag ska slå mitt personliga rekord som just nu ligger på 12dagar ;)

Så igår hade jag en sån där dag då jag vaknar upp å känner tröttheten slå emot mig. Nej, det är inte en sådan trötthet som ni kallar latmask, utan detta är en trötthet som innebär att jag är så trött på att leva så jag vänder mig om å kämpar för att somna för att få drömma bort från livet en stund till. Men när jag inte kunde somna så hann de mörka tankarna tränga sig fram i huvudet på mig igen. De mörka tankarna som vill få min kropp att sluta fungera. De tankarna som vill ta mig härifrån jorden till en okänd plats.

SJÄLVMORDSTANKAR

Japp, sådana mörka tankar är det. Jag tog då en joggingtur igår å hamnade omedvetet, men samtidigt inte, vid tågrälsen. Där stod jag bakom bommarna å övervägde tanken att ta några steg till å titta på tåget där inifrån eller stå kvar likt de andra människorna vid stoppsignalen. Som ni förstår så tog jag inte de där extra stegen. Men tanken fanns där om att jag borde gå fram å ställa mig. Men nej, tåget körde dessutom sakta, så bara det gjorde tanken ännu mer idiotisk än den var från början.
Jag stod där å såg tåget passera innan jag fortsatte min joggingtur tillbaka till sjukhuset mer stolt å piggare än innan.
Ja, jag känner mig faktiskt lite stolt, för det var inte många steg som hade kunnat förändra så mycket så fort, men sen kan man såklart diskutera om det hade förändrats till nåt bättre eller sämre, antagligen sämre...

Som sagt, en panikångestattack kan göra så mycket. Men nu är det inte längre panikångesten som har mig, utan det är jag som har panikångesten. Å för varje vecka som går har jag färre attacker än veckan innan! :)

Idag har jag brist på energi, men jag ska ändå försöka pallra mig upp ur denna obekväma sjukhussängen å gå en runda i friskluften för att kunna gå å lägga mig senare med gott samvete.

Ha en superbra fortsatt söndag å fortsätt gärna sprida vidare min blogg :)
Tack till er alla som läser å sprider mina inlägg. Det ger så otroligt mycket värme å glädje att kunna nå ut till fler människor å förhoppningsvis kunna bli en förebild å ögonöppnare för någon därute!

Kraaaaaaam

Såhär mycket njöt jag i solskenet!
Ett litet leende trängdes fram till trots igår :D

Och såhär fräsch var jag efter joggingturen (nooot) HAHA! :')
Jag håller för övrigt på att försöka vänja mig vid mina ärr å bristningar på mina bröst som växte för fort under min graviditet. Som jag sen skurit i för att skada mig själv, vilket syns lite på bilden ser jag nu...

Det är absolut inget fel med det, men efter vad jag gått igenom så är det extra tungt för mig då det bär på plågsamma minnen.