Oj, det var längesedan jag gjorde ett inlägg, men äsch, bättre sent än aldrig!

Förra veckan hade jag iallafall fullt upp då jag ledde en grupp på Summer Camp vilket var kul så länge det varade. Dessförinnan firade jag studenterna som sprang ut fredag den 10:e Juni. Mysigt värre har jag haft det. Men i fredags avslutade jag Summer Campsveckan med att ta ut en visdomstand. Fyfan säger jag bara...
Ca 10st bedövningsprutor hjälper inte ett dugg när man har en extrem inflammation vid tanden. Detta var första gången jag haft krångel med visdomstand o då gjorde den det verkligen ordentligt också såklart.
Smärtan när dem bände i tanden var den värsta sedan min abort och kunde nästintill liknas som lika jobbig förutom att när jag gjorde abort fick jag tillsist en smärtstillande spruta i benet som hjälpte mig. Här hos tandläkaren fick jag ingenting som hjälpte mig förutom 2alvedoner vilket inte alls bet på smärtan som fanns då. Men ja, jag klarade att ta mig igenom det och nu är tanden ute, men smärtan kvarstår, såå underbart. Kan det vara tanden som gjort att jag inte orkat blogga tro...

Just nu behöver jag skriva av mig verkar det som i och med att jag legat vaken sen kl 4, fylld med tankar som inte velat försvinna ännu. Jag vill egentligen bara berätta att ibland så går det faktiskt bra för mig! Jag har hållit uppe med mitt självskadebeteende sedan den 26:e Maj, strongt för att vara jag. Men igårkväll sket det sig igen dessvärre och mitt uppehåll fick sluta räknas vid 28 dagar. Jag vet inte vad som är värst, att jag höll uppe så länge eller att jag skar mig igen efter ett sådant uppehåll... eller att jag likadant nu inför min 19årsdag känner samma sak som när jag skulle bli 18, att jag vill försvinna o låta bli att uppleva den dagen.

Just nu känner jag att min bloggtitel är så jäkla rätt. Den stämmer verkligen sååå bra in på mig. För bakom mitt leende, som jag bara blir bättre på att hålla, där finns det så otroligt mycket Du inte vet. Där finns så många mörka tankar o hemligheter. En period nu i vår sa jag alltid tack jag lever när jag fick frågan om hur jag mådde. Därefter kom en period där jag var öppen o sa, jodå, det hade varit gött att bara försvinna nu. Men nu är jag tillbaka som det där gamla Jag igen tror jag. JAG MÅR BRA. Just för tillfället känns det skönt att svara så igen för jag orkar inte förklara längre. Jag känner att efter hur öppen jag varit å efter allt jag gått igenom som många vet om, så borde man om man nu känner mig rätt o står mig nära förstå att nää, Du mår inte bra Tove.

Gärningsmannen har börjat komma ut mer o mer i världen nu igen och jag har fått möta honom ca 7ggr för mycket på stan den senaste månaden. De känslorna och minnena som dyker upp när jag ser honom är fruktansvärt plågsamma och trots att jag kan vara en stark tjej så borde nog ändå vem som helst kunna räkna ut att det är inte härligt för mitt mående att jag vid varje möte ska få dessa flashbacks att jag gråter i timmar o flämtar av ångest o panik i min lägenhet efteråt. Ingen kommer någonsin att förstå mig o min situation, men en sak är säker och det är att jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom detta levande helvetet.

Denna veckan har trots de helvetiska omständigheterna varit mysig för jag har spenderat den mesta tiden med världens bästa, min lilla Grisen. Tillsammans med mig o Grisen har såklart också min extremt uppskattade kille varit vid vår sida. Bland annat Igår eftermiddags blev det en spontantrip till en sjö där Grisen badade o lekte som det sötaste som finns som hon är. O picknik blev det också med mycket gofika :')

Så, nu ska jag 3h senare försöka sova liten stund igen innan jag ska fira midsommar med min lilla familj här i lägenheten <3

Kraaam

Höhö, liiiiteee fika som fanns på pickniken igår

Alla tycker om glass. Jag o Grisen gillar det lite extra mycket vilket visar hur närgången en av oss kan vara när killen håller en glassburk.